Precis när jag trodde allt ordnat upp sig hände det. Plötsligt kom gråten, hejdlös som ett vulkanutbrott. Den överraskade mig helt. Snopen och lite generad över mitt beteende skärpte jag till mig, torkade tårarna och så var allt som vanligt igen. Trodde jag. Men den här gången var annorlunda. Sorgen och smärtan blev kvar, släppte helt enkelt inte greppet. Kraftlös och ensam blev jag kvar i sängen. In kom mörkret och ut gick den sista orken. Sen kom ångesten; Vad fasen är det som händer? 
En vecka senare traskar jag iväg till vårdcentralen i Vilhelmina. I huvudet snurrar tankarna febrilt. Vad ska jag säga? Tänk om någon bekant i väntrummet frågar hur jag mår och jag börjar gråta? Väl inne hos doktorn har jag lust att skratta av lättnad. Men sen känner jag mig illa till mods igen. Hur ska jag förklara? Fattar ju inte ens själv vad som händer.

Så börjar förhöret, han frågar och jag svarar. Jag knäpper ihop mina armar och ben för att skydda mig. Känner mig helt i händerna på denne mans godtycke. Kommer han att tro mig?
Till slut repar jag mod till mig och tittar upp. Blicken jag möter gör mig förvånad. Den är klar och stark och lyser av äkta intresse. Läkaren framför mig ser ut att ha all tid i världen. Jag känner mig viktig. När vi pratat klart föreslår han en kortare sjukskrivning och lite prover. För säkerhets skull.

Några veckor senare sitter jag framför honom igen. Nyfiken på om min upplevelse av detta mirakel till doktor varit ett resultat av tillfällig sinnesförvirring. Den här gången beter han sig artigt men annorlunda. Frågar mig hur jag mår samtidigt som han letar efter provsvaren på dataskärmen. Ett hugskott får mig att svara: Jo, tack, men hur mår du själv då?
Till min förvåning byts rollerna tvärt. Han knäpper ihop armar och ber om ursäkt för att han inte är så alert som han borde . Förklarar att han jobbat mycket och snart blir ledig.
– Vissa veckor är vår schemalagda arbetstid 129 timmar, säger han.
Herregud, hinner jag tänka, hur många timmar finns det på en vecka? Så återvänder ordningen, han tar befälet. Tittar mig i ögonen och förklarar noggrant vad som felar mig…

På väg därifrån omprövar jag min uppfattning om morsans läkarromaner. Man skulle kunna bli sjuksyster för mindre!
Samma vecka läser jag att det råder akut brist på allmänpraktiserande läkare. I Torsby har en outbildad person behandlat mer än tvåhundra patienter. Det är beklagligt, men inte särskilt svårt att förstå att det kan hända.
Trycket på vården är stort och vårdpersonalen blir allt tröttare. Med sjukintyget i min hand kan jag inte låta bli att undra; Vad är ägget och vad är hönan? Vem sjukskriver ett sjukt samhälle?

Inez Abrahamzon

Krönikan är skriver 2001, men jag tycker att ämnet är lika aktuellt nu som då, fastän jag själv är frisk och mår  jättebra!
Jag lägger in också in den för att minnas att jag själv fått bra hjälp i Vilhelmina. För även om jag ibland varit kritisk och irriterad så har det inte varit på människorna utan på deras förutsättningar.

Dela:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *