Harald Holmbergs brev till en riksdagsledamot för Moderaterna.

Utveckling eller avveckling?
Landsbygden har under 1900-talet genomgått olika utvecklingsfaser. I millenniets början var det emigration från landsbygden som gällde. Orsaken! Brist på arbete och/eller möjligheter att på detta försörja sig. Det fanns människor som arbetade i skogen hela vintern, men när våren kom och med den sluträkningen på den inhandlade maten. För många visade det sig att man var skyldig. Maten kostade mer än vad man orkade arbeta för. Många människor var skyldiga upp över öronen. Politiken var då inte på människornas sida. Det rådde en hårdhänt kapitalistisk politik och baggböleriet kunde plundra landsbygden på deras rättmätiga kapital.

Sedan följde en långsam utveckling då skogen blev mer värd och i den då befolkningstäta landsbygden började man ana ett ljus inför framtiden. 1930-, 40-, 50-talen var befolkningen som störst och det fanns många byar med skola, affär, bensinmack, post, telefon, radio, ja till och med frysboxar började bli vanliga när elektriciteten kom till byarna. Då var skogen som högst i värde. 1951 var den mera värd än den är idag och till och med bilar började synas på gårdarna och en och annan traktor. Det är vid den här tiden som politiken skulle ha varit på landsbygdens sida. Men icke!

Nu började en epok när socialdemokrater och den tidens vänsterpartister, som då kallades kommunister, styrde Sverige. Det var enkelt att få ett demokratiskt underlag för att roffa åt sig av landsbygdens tillgångar och flytta dem till städerna . Vattenkraften byggdes ut. Människor måste flytta från sina överdämda områden utan att få någon långsiktig ersättning, del i de vinster som gjordes. Beskattningen kom att ske där företagens huvudkontor fanns. Jordbruket rationaliserades bort. Man till och med betalade för att bönder skulle lägga ner sina jordbruk. Skogsbruket mekaniserades, människorna blev tvungna att flytta till städerna. Urbaniseringen kallas följden. Arbetstillfällen försvann, skolan försvann, posten, kommunikationerna kunde heller inte skötas utan skattemedel.

Det är viktigt känna till historien innan vi planerar för framtiden. Vem? Vilka ställer tillrätta vad som blev följden av vanstyret?

Idag lever vi på landsbygden i denna misär trots att det finns stora ekonomiska värden runt oss. En misär som tär på våra psyken. Hur blir det i framtiden? Finns den?
I dag ägs det mesta av de som bor någon annanstans. För det mesta utan att ge, göra någon nytta till hembyn. Resurserna försvinner!

I ett demokratiskt perspektiv är vi utan makt i vårt eget område. Allt kan bestämmas i byn av andra än de som bor i byarna.

Hur skall vi kunna känna förtroende för partier som låtit detta ske även om det kallas demokrati? Och de borgerliga partierna tycks bara gilla läget.
Hur skall vi få förtroende för politik, politiker över huvud taget?

Givetvis har politiker sett utvecklingen och tafatt försökt åtgärda detta med bidrag av olika former. Detta är inte möjligt! Det som behövs är människor! I första hand människor som bor i byarna. Som verkar i byarna eller pendlar in till tätorter till sina arbeten.
Åtgärderna har alltså kallats bidrag! En del bidrag kallas Leader i s.k. Leaderområden. Bidragen är omgärdade av mycket rigorösa kontroller, trots att det sägs vara enkelt. Jag vet för jag sitter i ett Leader AU!

Först kan man kontrollera om en idé har bäring. Sedan görs en ansökan som skall godkännas av Leaderområdets AU. Det kan behövas flera kompletteringar innan den går igenom första nålsögat. I styrelsen fattas sedan beslut som sedan går till Länsstyrelsen för beslut. Ett ärende kan hinna gå flera gånger fram och tillbaka innan det godkänns. Detta kan ta månader! därefter är det jordbruksverket som kontrollerar hela händelse- och beslutskedjan.
Ett annat problem är att kunna ha tillräckligt med kontanter för den som får ett Leaderprojekt beviljat. Det kan dröja månader innan pengar utbetalas om det blir något fel i pappersgången. Sedan kommer en redovisning som skall vara på öret och då krävs stor kompetens för att fullgöra denna process. Nästan ingen på landsbygden klarar av att söka och hantera Leaderbidrag. Man hamnar i klorna på en byråkrati som icke är av denna världen. Och hela tiden förutsätts att en stor mängd ideell arbetstid utförs för att få bidragen. Utpressning!

När skall vi på landsbygden kunna bestämma i vår utveckling utan klåfingrig byråkrati?
Bidrag kommer aldrig att lösa landsbygdens problem. De utgör bara ett surrogat, ett förrädiskt piller, sötningsmedel medan landsbygden totalavfolkas.
Det behövs en helt förändrad strategi för att skapa liv i landsbygden!
Och märk väl det är inte landsbygden som är problemet utan städer och tätorter! Det är alltid majoritetens fel när något går snett. De har ju haft makten att besluta!

Åtgärder för att återbefolka landsbygden: 

* Beskatta företagen där vinsten produceras! Inte där huvudkontoren finns!
* Förenklad byråkrati!
* Lägg ner länsstyrelserna och låt kommunerna ta hand om det som behövs. Då kommer besluten närmare människorna.
* Lägg ner skogsstyrelsen. Vi måste få en bättre koppling mellan skogsfrågor och miljö- och klimatfrågor. Skogen växer på största delen av Sverige.
* Förenkla den byråkratiska hanteringen. Mycket går säkert att helt ta bort.
* Snabba upp den byråkratiska hanteringen. Hur länge skall man behöva vänta på bygglov?
* Satsa också på att få tillbaka, återbefolka landsbygden genom att skattebefria de som bor avsides Åtminstone de som har mer än tre mil till tätorten. Många     skulle kunna arbeta via internet om bara bredbandsnätet vore tillräckligt utbyggt.
* Säkra teleförbindelserna, postgången.
* Ge möjlighet till de människor som vill flytta ut att bygga nya hus! Lånegarantier? vad mera?
* Ny skogsvårdslag! Ett förändrat skogsbruk. Inga kalhyggen större än ¼ ha. Vi behöver fler händer och små maskiner i skogen så att vi behandlar den med värdighet!

Hälsningar
Harald Holmberg

Dela:

One Thought on “Utveckling eller avveckling?”

  • Jag kan hålla med om detta med Leaderbidrag. Att lägga så avancerade krav på redovisning på små bygdeföreningar utan utbildade personalavdelningar eller ekonomer är ju mest ett skämt. Allt hade kunnat förenklas avsevärt om själva Leader-kontoret utbildades för att sköta alla projekts ekonomi och arbetsgivarfrågor, alt. Länsstyrelsen. Som det är nu kan nästan bara kommuner ta del av bidragen, inte småföretagare eller föreningar. Detta bordet åtgärdas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *