Marie Persson höll tal under invigningen av det europeiska kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå.
Buerie biejjieh! Jag är mamma till Ailo och Freja, egenföretagare, sametingsledamot och en av alla tusentals engagerade i den gruvdebatt som flammat upp under de senaste åren.
Det är en ära för mig att stå här idag och tala. Jag kommer att göra det utifrån det jag brinner för.
Jag kommer med en hälsning från fjällen och Umeälvens övre del där jag har mina rötter. Jag kommer med en hälsning från rent vatten, frisk luft, en sprakande eld, vindbitna träd, gnistrande snö, lokala matråvaror och ett älskvärt men strävsamt folk.
Jag bor i Björkvattsdalen utanför Tärnaby. En levande kulturbygd som fostrat många kulturpersonligheter – slöjdare, konstnärer och kreatörer.
Nedanför vårt hus porlar en bäck. Den här bäcken rinner ut i Björkvattnet och Gardikens stora vattenmagasin. Det vatten som passerar mitt hus passerar även ett område som heter Rönnbäck – det första stället i Tärna där samer slog sig ned och blev bofasta. Dalgången är riksintresseklassad för sin kulturmiljö. Detta trots att många fick gå från hus och hem under vattenkraftsepoken. Men ättlingarna finns kvar och många andra som älskar hela vårt fjällområde.
I Rönnbäck planeras ett kontroversiellt högriskprojekt av storskalig nickelbrytning i ett område med asbest och lika stort som hela Umeå. Eller Stockholms innerstad plus Södermalm och Bromma. Det har gått så långt att FN:s rasdiskrimineringskommitté för första gången tvingats gå in i ett gruvprojekt i Sverige. Utredningen pågår. Men det här är något vi lär få se mer av då regeringen nu skänker bort marker och traditionellt samiska områden till riskkapitalister.
Vattnet från Rönnbäck fortsätter nedströms och når slutligen Umeå – innan det rinner ut i Bottenviken. Ur denna älv kommer det vatten som ni dricker här i dag och ger
till era barn.
För mig är kultur en del av en identitet och ett sätt att leva, som gått i arv från generation till generation. Att leva i ett sammanhang med djup och mening.
Den pågående gruvdebatten ökar bara i styrka. Folk kämpar nu i hela landet för fast mark, rent vatten och sin kultur. För det samiska folket handlar det om överlevnad. Läget är akut. Sveriges mineralpolitik och minerallagstiftning sviker oss – den sviker oss alla! Och det angår var och en av oss då den idag är utformad på ett mycket utarmande sätt och inte kan säkra vår miljö, barnens hälsa, vårt vatten eller långsiktigt hållbara lokalsamhällen.
Under invigningsceremonin kommer min son att jojka Umeälven och det vatten som färdats hit från fjällen. Jag önskar att alla barn ska få fortsätta leva i och med sin kultur, en giftfri miljö, och ta del av det kulturarv de har att förvalta. Det har de rätt till och det ska ingen ta ifrån dem.
Så njut av vår kultur så mycket ni bara orkar under hela 2014 och flera hundratals, ja tusentals år framöver – men glöm inte att det är vi medborgare som har en skyldighet att se till att våra politiker tar ansvar och driver på en utveckling som går i en mera hållbar riktning, som värnar vårt klimat, miljö och som respekterar vår kultur
– PÅ RIKTIGT! I år är det valår. Res på er, för våra barns skull! Tack.