Jag var en av många forskare i Sverige som fick skriva en snabbanalys av det amerikanska valet vi gjorde det i skriften Stjärnspäckat som Mittuniversitet gav ut. Mitt bidrag handlade om det splittrade USA och demokraternas kris. Det vi upplevde när senaten stormades av arga anhängare till Trump var chockartat men ändå inte oväntat. USA är inte det enda landet som har problem med hur demokratin fungerar. EU har det och Sverige inte minst. Kommer vi att lära oss någonting av det som händer eller fortsätter ansvariga att blund för problemen?

Vi har ett resultat i det amerikanska valet, demokraternas kandidat Joe Biden fick flest röster. Han tog hem segern med hjälp av poströster. Men i det djupt splittrade USA har jag svårt att se någon segrare i detta val. Det skulle möjligtvis vara poströstningens uppsving som bidrog till ett större valdeltagande och mer demokrati. Poströstningen underlättade för många människor att rösta. USAs valsystem är minst sagt besvärligt. Barack Obama konstaterade i en Letterman intervju 2018 att “USA är den enda utvecklade demokratin i världen som aktivt motarbetar valdeltagande”. Det är ingen tillfällighet att Donald Trump redan innan valet hävdade att han kunde bli bestulen på segern och krävde att inga röster skulle räknas efter valdagen. Vi har under röstsammanräkningens gång fått bevittna Donald Trumps desperata beteende. 

Men det övergripande problemet är ändå det delade USA. Donald Trump förlorade, men han fick mer än 70 miljoner röster, betydligt fler än 2016 då han vann och blev president. Valet denna gång var i mångt och mycket en folkomröstning om den sittande presidenten. 

Att Donald Trump kom till makten beror mycket på demokraternas kris. Många av demokraternas väljare har känt sig övergivna. Det utnyttjade Donald Trump genom att spela på globaliseringens effekter och på att regeringen i Washington tappat kontakten med sina väljare. Donald Trumps löften uppskattades när han lovade att skydda den inhemska industrin från globaliseringen och värna inhemska jobb. Det var särskilt tydligt 2016 men det visade sig också detta val. I Ohio där det finns en stor grupp av traditionell arbetarklass – lågutbildade vita som fått se sina fabriker läggas ner och jobben försvinna. Det är väljare som traditionellt sett alltid röstat på demokraterna. I Lordstown fick Donald Trump 54 procent av rösterna i förra valet, i år fick han över 60 procent.

Samma övergivenhet som industriarbetarna känner gäller även jordbrukarna de lever under tuffa förhållanden och blir utkonkurrerade av billig import inte minst från Kina. Det är en stor klyfta mellan stad och land. Det har tydligen varit mer lockande för demokraterna att försöka vinna storstadsväljare än landsbygdsbor. Frances E Lee, statsvetare och professor vid Princeton University, sa i en TT- intervju att: – Presidenten överpresterar enormt på landsbygden, medan han inte alls får samma stöd i städerna.

Med andra ord så känner vi igen mönstret när högerpopulismen växer sig stark. Vi sett det i många länder inte minst i Europa. 

Demokraterna har varit en stor tillgång för Donald Trump som har levt på deras kritik och hans kärnväljare har blivit lika stämplade. Demokraternas konvent handlade mest om Donald Trump och minst om deras egen politik. Lite självkritik hade inte skadat Joe Biden om han tillåtit sig fundera över varför hans gamla kärnväljare gått till Donald Trump. 

Det var mycket oroväckande när valrörelsen blev en kamp mellan två kandidater som i huvudsak ägnade sig åt att svärta ner varandra, det splittrade USA än mer. Situationen blev inte bättre av att Barack Obama bröt en tradition att som före detta president inte kritisera den sittande. Barack Obama har varit oerhört hård i sin kritik. 

Chantal Mouffe professor i statskunskap som forskat på högerpopulismens frammarsch bland annat i Frankrike och Österrike hävdar dels att det inte är någon slump att högerpopulismen växer, dels att vi måste titta på de etablerade partiernas tillkortakommanden istället för att leta efter tecken på efterblivenhet i väljarkåren. Det finns en gemensam nämnare där högerpopulismen vuxit sig stark nämligen att de traditionella partierna både blivit mindre och förlorat i trovärdighet. När de etablerade partierna inte längre förmår att erbjuda lösningar på problem och inte lyckas mobilisera väljarna då får politiska demagoger en ypperlig tillfällighet ta fram en politik som motsvarar den folkliga frustrationen. Donald Trump är synnerligen en politisk demagog! Det ser även hans följare. Det var en intervju på SR i God Morgon världen, med Bart Barber som är pastor i Farmersville First Baptist Church som representerar den konservativa kristna högern. Han konstaterade att demokraterna tappat bort sig själva, de har tappat fackföreningar, bönder och inte minst de kristna:  Bart Barber skulle rösta på republikanerna och slog fast att ”Donald Trump är en skitstövel, men han är vår skitstövel.” 

Donald Trump lämnar efter sig frustration, ilska och rädsla och det är dessutom något han spelar på och underblåser. Joe Biden har ingen lätt uppgift. Flera analytiker har konstaterat att demokraterna inte försökte locka över Donald Trumps kärntrupper utan mittenväljarna, frågan måste ställas, varför då? Ser de tecken på den efterblivenhet som Chantal Mouffe pekar på när hon karaktäriserar fenomenet eller förstår de inte att det är deras tidigare väljarkår han har lyckats mobilisera? 

Joe Biden säger att han ska vara hela landets president. Det är lättare sagt än gjort. Biden får det inte lätt att genomföra sin politik och de republikanska framgångarna blev trots allt ganska stora i valet. De fick ordförandeposter i delstatskongresser, guvernörsposter och troligtvis kan de få majoritet även i senaten. 

Joe Biden verkar vara trött, i jämförelse med Donald Trump har hans valrörelse varit i slowmotion. Han är 78 år och få tror att han orkar en andra period. Joe Biden är trovärdig, mycket kompetent och lyckades trots allt mobilisera väljare och vinna. Oavsett – är hans val av vicepresident Kamela Harris genialt. Hon stämplas visserligen av republikanerna som en socialist, hon fick ge upp som presidentkandidat relativt snabbt, men nu är hon USAs första kvinnliga vicepresident och det är inte otroligt att hon också får axla presidentrollen. Valet av Kamela Harris är historiskt och det skulle vara intressant att se vad hon kan åstadkomma om hon blir president. 

Dela:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *