Hur stort ansvar har riksdagens sjuklöver för att SD nu närmar sig positionen som Sveriges största parti? SD har ökat stadigt sedan partiet röstades in i riksdagen 2010 då fick partiet 5,7 procent av rösterna. Vad beror då denna starka utveckling på. Är det att Jimmie Åkesson är en oerhört skicklig partiledare och att partiet slipper ta ansvar och populistiskt kan kritisera de övriga partierna? Varför har de inte tagit proteströsterna på allvar? Hur länge ska den politiska strategin som syftar till att isolera SD fortsätta, tills de har egen majoritet?
Sverige befinner sig onekligen i en demokratisk svacka och läget är oerhört allvarligt. Ansvaret vilar tungt på de sju riksdagspartierna som i rädsla för SD och i brist på förtroende för sina väljare satt makten som det absolut viktigaste målet. Här har oligarkins järnlag tillfullo slagit igenom som innebär att eliterna har tappat kontakten med folket. När väljarna har visat sitt missnöje bland annat genom att proteströsta på SD slår eliterna till. Alla SD sympatisörer utmålas som rasister och SD har isolerats från allt samarbete över partigränserna. Förvisso har de inte kunnat stoppa partiets medverkan i riksdagsutskotten, men de har sett till att de inte får några ordförandeposter trots att de i valet var tredje största parti.
För att utesluta SD har en genomgripande förändring gjorts när det gäller demokratin. I valen ställer partierna upp som vänster och högerblock, de bekämpar varandra som vanligt och lovar stora reformer. Vi väljare lägger vår röst på det parti eller den allians vi tror på. När sedan valresultatet kommer och det visar sig att inget av blocken har egen majoritet börjar den stora manipulationen av demokratin. Det första gigantiska misstaget var decemberöverenskommelsen då alliansen lade sig platt för regeringen Löfven och lovade att inte fälla regeringen och inte fälla deras budgetar.
Medan regeringen styrde och ställde tog alliansens partiledare det lugnt, några skaffade barn, andra låg i hängmattan och läste böcker. Regeringen Löfven som mest bestod av nya oerfarna ministrar utan kunskap på det område de var satta att sköta hade ingen press. De reste utomlands, förkovrade sig och lyckades inte få fram några större genomgripande reformer. DÖ:s historia slutade förstås i allmänt kaos, stort missnöje bland partiernas väljare och nya framgångar för SD.
Nu har vi alltså nästa ”demokratiska problem” nämligen Januariöverenskommelsen. Det var med största sannolikhet ingen av väljarna som röstade på Jöken 2018, tvärt om slog överenskommelsen ner som en chock. Förutom att SD når rekordsiffror tappar både S och L sina väljare. Annie Lööf är den enda partiledare som klarar sig relativt helskinnad och det beror nog på att hon ”lever på sin tro” och leder ett parti som historiskt har samarbetar med socialdemokraterna. Ulf Kristersson och moderaterna blev de största förlorarna. Ebba Bush Thor har dock landat på fötterna kanske för att hon närmat sig SD.
I både Expressens och Aftonbladets senaste opinionsundersökningar nådde SD nya rekordsiffror! De har nu uppnått ställningen som Sveriges näst största parti och får 22 procent av väljarstödet. I Expressen Demoskop mätning kunde de inte fastställa viket parti som var störst SD eller socialdemokraterna. Egentligen är det ingen nyhet, SD har ökat stadigt sedan partiet röstades in i riksdagen 2010 då fick partiet 5,7 procent av rösterna. Vad beror då denna starka utveckling på. Är det att Jimmie Åkesson är en oerhört skicklig partiledare och att partiet slipper ta ansvar och populistiskt kan kritisera de övriga partierna?
Hur ska nu det här sluta? Regeringen har enligt Sifo oerhört lågt förtroende i väljarkåren hela 62 procent misstror dem. Det innebär att inte bara trovärdigheten är ruckad utan att deras auktoritet som beslutfattare och ledare också är väldigt försvagad. Det i ett läge där klyftorna i samhället är stora, där människor känner att tryggheten urholkats, där rättsstaten och polisen har problem och gängkriminaliteten råder. I en diktatur skulle det vara risk för kuppförsök. Som tur är lever vi i en demokrati.
Vi lever också i en helt ny tid där det krävs djupgående kunskap, sociala förmågor, kommunikation för att lyckas i samhället. I en tid där väljarna söker sig nya vägar – bildar grupper i sociala medier och skaffar sig den kunskap de behöver. De kräver betydligt mer än tidigare av politiska företrädare. Det är med andra ord inte lika lätt som tidigare att köra över väljarna – majoritetsvalen till trots. Sedan SD kom in i riksdagen har trovärdigheten för politiker urholkats och regeringsbildningar försvårats. Frågan bör ställas, vems är felet? Är det väljarnas? Sveriges demokrati har setts som en av de bästa i världen. Vi kan bara hoppas att vi återtar den positionen. Det är angeläget att SDs gräddfil till missnöjda väljare stoppas av en trovärdig politik som skapar trygghet och hopp om framtiden. Klarar sjuklövern det?