butiken i LatikbergJag saknar butiken i byn. Inte för att jag var någon storhandlare precis, men för att den fanns där när jag behövde. Som en vän nästan. Särskilt trist är det att vara utan butik när jag kommit hem sent efter någon veckas resande och kylen gapar tom. Förra veckan  åt jag uppvärmda hallon till frukost. Hallon är  jättegott, men valet av frukostmeny berodde mest av allt på att jag bara inte orkade hoppa upp ur sängen, starta en kall bil och köra fem mil för att handla. Hur många vill göra det?

För något år sedan visade en utredning som Hela Sverige ska leva gjort att 4 av 10 lanthandlare kommer att försvinna inom de närmaste åren. Hälften av dem är säkerligen borta vid det här laget. När jag jobbade med regeringsuppdraget ”utveckling på plats”,  UPP, i Norrbottens län fanns en skrivning med i mitt förslag till  slutrapport om lanthandlarna. Det togs bort. Men jag kan bara konstatera att redan före milleniumskiftet var det  ett känt faktum att butikerna levde mer på grund av ägarnas engagemang och idealism än av försäljningen.

Nu kommer nya pengar till landsbygdsprogrammet, 700 miljoner talas det om, varav något ska användas för att stötta lanthandlarna. Det var vid den här tiden på året som vår affär slog igen. Den servade ett område stort som Umeå kommun. En enkätundersökning som byaföreningen gjorde med alla som bor i området visade att köpviljan och stödviljan var stor för att hålla butiken vid liv. Dessutom fanns en köpare.  Men för att kunna genomföra affären behövde han få stöd även från länsstyrelsen. Det fick han inte eftersom de bedömde att det inte fanns affärsmässig bärighet i att driva affären. De hade rätt. För även om alla som bor i området handlat allt de bara förmått,  så kommer det aldrig att bli lukrativt att driva lanthandel i glesbygd.  Men frågan är om det är rätt fråga att ställa. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att vi som bor i glesbygd ska ränna runt som galningar i bil, för att få mat?

Här brukar motargumenten vara typ: ”Du får väl skylla dig själv, ingen jävel har väl bett dig att bo just där. Det skulle du ha tänkt på innan!” De som säger så vet ofta inte att jag bor på samma gård som mina förfäder gjort  –  i fem generationer före mig. Om jag säljer gården räcker betalningen med lite tur till insatsen för en  lägenhet i någon storstad. Men jag måste säga att det bär mig emot. När jag hade utbildat mig så bestämde jag mig nämligen för att jag verkligen ville bo i Latikberg. Här finns mitt hjärta. När jag gick skola i byn fanns två affärer och för mig var det OK med bara en. När jag startade mitt företag kunde jag göra mina bankärenden med lantbrevbäraren. Jag måste säga att jag tyckte servicen var vida överlägsen den de hade i exempelvis Vilhelmina. Jag hade allt! Ett hem där jag ville bo, i en miljö där jag ville att mina barn skulle växa upp.

Den tekniska utvecklingen skulle ha kunnat göra servicen ännu bättre, men istället blev det  argument för att dra ner den. Staten började sälja ut sina tillgångar och privatisera det mesta som gick med vinst. Exempelvis Postgirot, ett bra vinstgivande system där man använde överskottet till att utjämna olikheter i landet. Det vill säga de utökande kostnaderna för lantbrevbäring och annat som behövdes för att ha likvärdiga villkor i hela landet, kunde betalas från postgirots överskott.  Ja, ni kan historien. Privatiseringshaussen och snacket om att en regering måste driva ett land affärsmässigt ledde till enorma orättvisor. Ja, faktiskt värre än så – det legaliserade orättvisorna.

Vi har en skola och en förskola i byn – fortfarande. Macken försvann med butiken. Just nu förväntas jag förstås ropa hurra över att det kommer mer pengar till  landsbygdsprogrammet och lanthandlarna. Men dessvärre känner jag ingen glädje. Det här blir ännu ett plåster på ett ben som riskerar kallbrand.
Stödet kommer i bästa fall att rädda några butiker några år till. Det behövs mycket mer än så!  Att urbaniseringen i Sverige är störst bland Europas länder och att lanthandel, skolor och annan service läggs ner beror inte på bristande behov, köptrohet eller ens av brist på pengar. Det är systemfel som gör att vi befinner oss där vi gör idag.

Inez Abrahamzon

Dela:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *