Ännu ett inlägg om gruvnäringen från vår gästskribent Arne Müller.
För ett år sedan var det svårt på gränsen till omöjligt att förutse att gruv- och mineralfrågorna skulle bli en av årets mest och hetast diskuterade samhällsfrågor. Men så blev det. Den nära två månader långa striden om Jokkmokk Irons provbrytning av järnmalm i Kallak några mil utanför Jokkmokk gav eko över hela landet. 

Riksmedia uppmärksammade för första gången i stor omfattning riskerna och problemen som följer med nya gruvor. Enda upp på partiledarnivå diskuterades miljöproblemen inom gruvnäringen, vilket bland annat manifesterades i en särskild riksdagsdebatt om detta ämne.

Men detta hade inte hänt utan de hundratals, ja kanske tusentals, människor som på olika sätt var involverade i protesterna i Kallak. Det handlar inte bara om den mindre grupp som upprätthöll den blockaden mot provbrytningarna, utan om de samebyar som ordnade ett stort protestmöte, sametinget som förlade öppnandet av sitt möte i Jokkmokk till Kallak och alla miljöengagerade i landet som understött protesterna.

Protesterna i Kallak hade i sin tur inte varit möjliga utan att gruvkritikerna utvecklats från att finnas i några få lokala aktionsgrupper till ett rikstäckande nätverk med en större förankring och ett antal nya lokala förgreningar.

Jag tror att gruvkritiken på gräsrotsnivå är något som kommit för att stanna under överskådlig tid. Det finns flera orsaker till detta.
Många av de nya gruvprojekten skiljer sig i grunden från den traditionella bilden av en gruva. Det handlar om jättelika dagbrottsgruvor som tar stora markområden i anspråk och orsakar enorma avfallsmängder. Detta i sig bäddar för att det kommer att uppstå mer konflikter kring dessa gruvprojekt.

Efter decennier där inte minst Norrlands inland förlorat befolkning och jobb trots en omfattande exploatering av regionens skog, malm och vattenkraft är det lätt att se den nya gruvboomen som en fortsättning på trenden med industriell verksamhet som ger väldigt lite gynnsamma effekter lokalt. Detta intryck förstärks av att inga av de nya gruvbolagen ens antyder att de har tänkt bidra till bygget av samhällen vid de nya gruvorna.

Att frågan om nya gruvetableringar leder till stora folkliga protester är ett internationellt fenomen. I Rumänien har en stor proteströrelse växt fram mot gruvprojektet Rosia Montana, i norra Grekland har planer på nya guldgruvor mötts av protestdemonstrationer, i Kautokeino röstade kommunstyrelsen i december under trycket av en kraftig lokal opinion nej till Arctic Golds planer på att starta en gruva utanför samhället och i Tyskland är motståndet hårt sedan flera år mot Vattenfalls planer på utvidgad brunkolsbrytning.

Det som bidrar till att ge gruv- och mineralfrågorna en stor sprängkraft är att de också leder vidare till frågan om vem som ska ha makten över naturresurserna. Är det inhemska och internationella gruvbolag som ska bestämma eller är hushållningen med mineraler en fråga för hela befolkningen och i synnerhet de som bor och har sin utkomst i närheten av de planerade gruvorna?

Allt detta talar för att Kallak, tillsammans med förra sommarens protester mot kalkbrytning på Gotland kommer att ses som startpunkten för återkommande protester mot nya gruvprojekt och mot mineralpolitiken.

När jag går igenom listan över de aktuella gruvprojekten i Sverige är det redan nu inte svårt att hitta kandidater till var det kan bli stora protester härnäst.

Arne Müller är journalist på SVT i Umeå och har under lång tid jobbat med att kartlägga gruvboomen. Hans bok ”Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida” kan du beställa bland annat på ordvisor.com. Klicka på bilden om du vill beställa!