Det finns alltid två sidor av samma mynt! Självklart är jag emot alla typer av hot mot politiker. De har ett tufft och utsatt jobb.
Men ingenting är längre enkelt. Det som får människor att ta till överord, hot finns ingen acceptans för, kallas för maktlöshet. Den svenska demokratin som vi är stolta över fungerar egentligen ganska dåligt. Det beror på att vi numera kör demokratin baklänges. Förr kunde vi ändå säga att politiska beslut hade en folklig förankring genom att vi hade en gemensam bild av det samhälle vi ville uppnå. Folkhemmet var idyllen och målet.
Idag finns ingen gemensam verklighetsuppfattning och det är tjänstemännen som fattar besluten. De tar fram ett förslag som de förankrar hos politikerna, som i sin tur förankrar det i partigruppen och sedan slutligen i det egna partiet. Det finns just ingen möjlighet att påverka ett beslut inom partiet och inte heller av de medborgare som drabbas eller omfattas av beslutet.
Den maktlöshet som finns inom partierna tar sig i uttryck av att många inte minst unga politiker hoppar av sina uppdrag efter kort tid i politiken.
Den maktlöshet som finns bland medborgarna visar sig genom stora folkliga demonstrationer, ilska och inte minst att de flesta vänder sig till massmedia som visar upp konflikten och sprickorna. Att frustrationen blir större i glest befolkade områden är naturligt. Både kommuner och landsting håller idag på att nedmontera skolor och äldreomsorg, sjukvård på mindre orter. Allt med tron på storskaligheten som rättesnöre.
Människorna som inte accepterar besluten kämpar för sina liv och sin rätt att bo kvar och behålla sin service. Skolorna kan alltid göras om till friskolor i den bemärkelsen kan landsbygdbefolkningen tacka för skolpengen eftersom de själva kan påverka utvecklingen.
Det är svårare med sjukvården. Vi har ett aktuellt exempel i Dorotea i Västerbotten där landstinget ville prioritera bort akutvård och ambulanser. Protesterna blev stora, sjukstugan ockuperades och en stor namninsamling startades för att få en folkomröstning för att byta ut landstingsledningen. Folket fick ihop de nödvändiga rösterna.
Inez Abrahamzon skrev inför folkomröstningen att ingen politiker har hittills sagt “Låt oss satsa på förtätning i storstäderna och förglesning på landsbygden. Vi stärker städerna genom att nyttja resurserna från landsbygden och motar eventuellt motstånd och debatt genom att skicka tillbaka en snutt som vi kallar för stöd och bidrag. Men det är så här partipolitik har fungerat och fungerar. Det finns visserligen många eldsjälar i partierna, men det har gått vilse i detaljerna och missat de stora dragen. Politisk retorik är kortsiktig och det gör också handlingarna kortsiktiga.”
Vad gäller folkomröstningen gjorde givetvis partierna allt för att slippa ta ansvar och komma undan ett skämmigt nederlag. Men nederlag blev det och dagen efter folkomröstningen sa landstingsrådet Peter Olofsson (S) att han ville öppna akutvårdplatserna på sjukstugan i Dorotea, sedan ändrade han sig och nu fortsätter ockupationen av sjukstugan.
Maktlöshet är ordet, inte ens demokrati hjälper!
Så myntet har alltid två sidor.

Dela:

3 Thoughts on “Demokrati på landsbygden”

  • Där har du satt fingern på verkligheten. Kommer väl ihåg de politiska och fackliga mötena i slutet av 60 talet början av 70 talet, då storkommuner, fackliga storavdelningar och kommunalt anställda tog över det mesta av ideellt arbete i föreningsliv. Vaktmästare ich lekledare. Ombudsmän och hel- halvtidsanställda politiker och myglet fick näring. Det byggdes stadshus som ansågs för stora och kunde aldrig fyllas. Det var bara början på historien och slutet? Vet vi inte än. Men intressant att ha fått vara med om hela resan.
    Socialdemokratin har varit drivande och den maktfaktor som format utvecklingen
    Oftast med kolkektivt passiva medlemmar och lika passivt mottaget. Det Sovande Folket var ju en som beskrev för många pr sedan och han har fått fan för tankar och bok.
    Gissa vilka som fördömt boken och haft den som slagträd i de politiska argumenten på 2000talet?

  • Kommuncentra, städer och storstäder är som magneter i dagens samhällen. Dit dras resurserna som av en naturkraft. Det är naturligt eftersom där kan arbetsdelning genomföras så att man vinner effektivitet genom olika slag av specialisering. Detta fungerar så länge som livsmedel kan produceras med stora insatser av energi, mest fossil. Om den inte fanns skulle miljoner behöva ägna sig åt naturbruk i olika former.
    Dagens politiker har i de flesta fall vuxit upp under en period med ständig tillväxt. Politikerna hade länge en förhållandevis lätt uppgift. De kunde med reformer fördela det växande välståndet till invånarna och många blev härigenom nöjda och kunde rösta på ”Partiet”. Idag står vi inför utmaningen att resurserna inte längre räcker till allt vad vi beslutat. Nu börjar återtåget. Var skall vi spara? Givetvis får landsbygden ta en stor del av den ”smällen” Politikerna värnar om rösterna och flertalet av dom finns numera i befolkningscentra. Jag brukar numera säga till personer som bor på landsbygden, såsom jag, att politikerna kan bara göra två saker. Det ena är att centralisera och det andra är att lägga ner. Glöm att samhället skall lösa vår problem. Skall ni ha något kvar får ni ta hand om det själva. Jag har själv etablerat en friskola i en bygd där skolan skulle läggas ner. I den byn blomstrar idag ideerna. Man har tagit över bostadsbolagets fastigheter, skolan har öppnat en restaurang, man har fått en mack på plats. Mer kommer säkert. Jag skulle inte tveka att starta fler skolor, äldrevårdsföretag och vårdcentraler om politikerna ville öppna upp. Men här sätter ideologin stopp i många kommuner. Tyvärr kommer det att leda till fortsatt utarmning av landsbygden. Vi måste börja lita till vår egen kraft.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *