Spread the love

Harald Holmberg menar att det är egoismen som skapar arbetslöshet . Om vi vill ha ett jämlikt land så är det staten som måste vara huvudansvarig – oavsett regering!

I Sverige finns en permanent övertalighet av människor som inte tycks behövas. Alltså de som är arbetslösa mer eller mindre permanent. Vilka är de underliggande strukturer som bidrar till detta? Ungdomar kommer heller inte in i arbete och äldre orkar inte arbeta så mycket som de borde.

Hur arbetet betalas bestäms i ett förhandlingsskede mellan arbetarföreträdande fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Så sker inom olika sektorer i samhället och löner bestäms i vissa intervall för tjänstemän, sjukvårdpersonal, hotell och restaurang anställda, transportarbetare, lärare, ingenjörer, m.fl. I samhällstoppen, om vi talar om företagsledare, så sker förhandlingar med företagsledningar och styrelser i aktiebolag, vilket ofta ger högre lönetillskott till redan välbetalda.

Hjulen skall rulla och alltid skall det finnas utrymme för löneförhöjningar inom alla sektorer oavsett hur många som ryms i arbetslivet.
Vilken betydelse har detta för hur många som behövs i det svenska näringslivet eller i vår samhällsservice. Är det här som människor utestängs från att få ett arbete att gå till?

Allt detta förhandlande sker utanför varje regerings möjlighet att påverka. Eller det är en svensk tradition att inte ingripa i parternas förhandlingar. Det politiska käbblet blir en black om foten när problem skall lösas. Det blir låsningar i de politiska grupperingarna. Alla skall ha ensamrätt på bästa lösningen.

Hur mycket av ansvaret för allas arbetsmöjligheter finns inom dessa strukturer?
De parter som bestämmer lönerna borde naturligtvis också ha ansvar för att alla har ett arbete att gå till? Var finns den inre solidariteten?

Varför detta?
I löneförhandlingarna vill alla som arbetar ha mer betalt. Det ligger liksom i människans gener och arbetsgivarna vill inte betala så mycket som begärs via fackföreningarna. Det är också något som betraktas som självklart. Ingendera parten har ansvar för andra än sig själva trots att man talar om parternas samhällsansvar. Om löneläget blir för högt innebär detta att vi får inflation dvs. penningvärdet sjunker och köpkraften av löneförhöjningen går mer eller mindre förlorad. Högre löner medför att man på företagssidan måste effektivisera arbetet, vilket innebär färre som arbetar och att maskiner, robotar tar över och ett hårdare tempo för de som arbetar. Detta sliter på samhället och dess invånare. Fler orkar inte och /eller får olika sjukdomssymptom men också drabbas av sjukdomar. Denna karusell leder till ökade kostnader för sjukvård och arbetslöshet.

Vilka skall belastas för detta?
Regeringen? Samhällets löneförhandlande parter? Båda? Arbetstagarna?
Av någon anledning har det alltid blivit den sittande regeringen som drabbas av skulden till arbetslösheten oavsett om det varit borgerliga eller socialdemokratiska regeringar.

I hur hög grad skall den personliga egoismen få styra att många människor blir arbetslösa av olika anledningar? Det här känns som en kärnfrågeställning i en samhällsutveckling.

Vilka samhällsanalyser, konsekvensanalyser har gjorts för att få ett grepp om den mest positiva samhällsutvecklingen? Marknadssamhället? Socialismen? Liberalismen? I mina ögon har ingen svaret!

Om man blickar tillbaka borde det gå att få fram både positiva och negativa konsekvenser och ta lärdom av detta. I hur hög grad skall grupper i samhället polariseras mot varandra för att skapa förutsättningar för olika grupper att få tjäna mer pengar att spendera på mer eller mindre väsentliga ting? Vi lever på samma klot men i olika länder med olika styresskick. Det tycks som om det råder liknande problem överallt, men i olika grad. Ingenstans finns det goda riket där alla är nöjda. Utvecklingen i de flesta länder leder till urbanisering då människor lever längre och längre bort från den natur, som de skövlar på råvaror, kapital och människor för att på ett så rationellt sätt som möjligt kunna komma åt råvarorna, skogen jorden, energin i form av vattenkraft, uranbränsle, kolkraft, vindkraft, torv mm. Ingen tycks ha de övergripande svaren. Regeringar famlar. Människorna famlar. Tiden lider då ett bättre helhetsgrepp måste till för att skapa balans mellan människor och natur. Vi blir offer för pratkvarnar och löftespolitik utan långsiktig bärighet.

Demokratin som vi bygger på, ger oss falska förutsättningar. De som drabbas först är landsbygdens befolkning där samhällsservicen försvinner. Råvarorna som för många är basinkomst skall vara så billiga att livets nödtorft inte längre har en dräglignivå. Utflyttning, tomma fastigheter med fullt beboeliga hus blir följden. Nästa skede! De små tätorterna tappar folk och då räcker inte den kommunala skatten till att garantera den samhällsservice som vi önskar. Sjukhus, ambulanser, kommunikationer blir nedläggningshotade. Skolor läggs ned. En ond karusell blir följden. Läget blir svårt att överblicka.

Hur skall man tygla de krafter som leder till en ohejdad urbanisering?
Grottekvarnskarusellen leder alltså till att stora delar av Sveriges landsbygd avfolkas. Att ett ojämlikt samhälle frodas. Skall inte Sveriges sammanlagda resurser användas så att hela Sverige skall leva? Borde inte de krafter som leder till denna ojämlikhet tyglas med våra förenade krafter så att det skall råda en full sysselsättning. Att hela Sverige utvecklas. Att det råder likartade förhållanden vad beträffar skola, barnomsorg, åldringsvård, kommunikationer som telefon, bredband, vägnät, försvar. Det som våra gemensamma skattepengar mäktar med, utan att det leder till att befolkningen klumpar sig samman i större och större tätorter – städer. Är det dags att bryta upp våra politiska strukturer till nya med en bättre helhetssyn, där vi inte är beroende av mandatperioder och kvartalsekonomi? Där miljön får ett större utrymme i våra vardagsliv, men där frosseriet inte får lika stor plats.

Hur skulle det vara?
Tänk om vi satte fastighetsskatt på alla fastigheter där ingen bor men de som bor på den skulle bli befriade från åtminstone statlig skatt, kanske också kommunal skatt. De som kunde skulle naturligtvis ta sig en funderare på hur detta skulle påverka deras ekonomi och handla rationellt. Mobilisera sina möjligheter att förändra sin tillvaro eller sälja sina fastigheter och lämna plats till nya innovativa människor. Kombinationen av beskattning och befriande från skatt skulle också neutralisera påverkan på den offentliga ekonomin. Landsbygden skulle få en injektion av nytänkande, vilket skulle vara till nytta för hela samhället.

OCH det som skall vara jämlikt i ett land skall vara en statlig angelägenhet! Skola, barnomsorg, åldringsvård, sjukvård, försvar, vägnät, post, tele, mobil, bredband. Vad mera? Organisationen av allt detta kan ske på olika sätt med olika aktörer, men staten skall ha huvudansvaret!
Hela Sverige skulle åter kunna börja leva.

Harald Holmberg

Dela:

5 Thoughts on “Varför kan hela Sverige inte leva? Varför finns det samhällsstrukturer som gör att alla inte behövs?”

  • Tyvärr har hela samhället blivit så komplext, att politikerna gett upp möjligheten att använda politiken för att styra det. Enklare att låta andra sköta den styrningen. När svängningarna på vetebörsen i Chicago avgör vardagsekonomin för den svenske bonden, är det inte lätt som politiker att ha någon uppfattning om vad man överhuvudtaget kan göra, lika lite som när priset på brunkol avgör priset på elen från den norrländska vattenkraften. Att vi kan skylla politikerna (och i slutänden oss som valt dem) på att vi hamnat i den här situationen är en helt annan sak.
    Vilket vi borde insett innan vi lät dem övertyga oss om att politikens främsta uppgift är att lägga sig i så lite som möjligt.

    Numera är det uppenbarligen vårt ansvar som konsumenter att avgöra vilken värld vi vill ha, genom vad vi väljer att köpa. Eftersom vi människor oftast ser till våra egna egoistiska behov, leder det precis till det du så bra beskriver. Handen på hjärtat; hur många köper en svensk oxfilé för det dubbla priset mot den irländska? Hur många Stockholmare skulle ställa upp på att intäkterna från elen från vattenkraften i Norrland oavkortat ska hamna i Norrland? Hur många har lust att gå ner i arbetstid och lön för att ge plats åt en arbetslös?

    Alltså; eftersom politikerna gömmer sig och fullständigt passar på den här typen av frågeställningar återstår frågan, hur ska det då gå till?

  • Du skriver som en sann fyrtiotalist!
    En idealist, en solidarisk medborgare, en som vill alla skall vara med…
    Kampen om de sista resurserna ha börjat.
    Och de som inte klarar det hamnar i förorten….

  • Det är sant att samhället är komplext och svårgripbart. Orsaker o verkan är mkt svåra att överblicka. Men det var många kloka ord. Att vara idealist som tror på solidaritet o jämlikhet och att världen är till för alla är ganska ute i den här snart totalt marknadsstyrda, förfärliga världen. Jag tror dock att det är tankar som är påväg tillbaka och snart inte bara omfattas av gamla fyrtiotalister. (vilket jag också är) Klart är att staten måste ha huvudansvar för alla viktiga basfunktioner i ett samhälle för alla. JAK har teorier om att räntan i sig är inflationsdrivande.Vår bytesvaluta har blivit en vara som man kan köpa och sälja och lägga på hög och den förökar sig själv. Vad får det för konsekvenser. ? En totalt marknadstyrd värld blir mycket grym och det måste förändras. En början är ju att inte vara tyst om vad man tycker!(som du gör) Tack.

  • Många intressanta tankar om utarmning av landsbygden.
    För att skapa ekonomiska förutsättningar för jämlik service beträffande skola, barnomsorg, äldrevård, sjukvård, etc på landsbygden kunde fastighetsägarens statliga skatt tillfalla den kommun där fastigheten är belägen vara en väg att gå.
    Som du skriver bör denna service i sista hand vara en statlig angelägenhet om vi skall uppnå jämlikhet mellan landsbygd och stora städer oberoende av utföraren.
    Yngve

Lämna ett svar till Liss i Latikberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *