Inlägg från Rune Persson, lantbrukare, sakkunnig i dåvarande 1990-års arrendekommitté

Hela Sverige skall leva var fältropet från Landsbygdsriksdagen som pågick i Ronneby i höstas. Frågan är om det någonsin skall gälla också i de bygder och för den jordbruksbefolkning som ställts under adelns beskattningsrätt en gång i tiden?
Det var inte mindre än en tredjedel av hela Sveriges jordbruksbefolkning som aldrig tillerkändes rätten till enskilt ägande utan förblev utelämnade av staten till adelns gottfinnande.  Det historiska årtalet 1789 fastställdes enskild äganderätt för den tredjedel som var skattebönder. Samtidigt fick den tredjedel som var kronobönder rätt att till skatte jordnatur friköpa sina gårdar. Frälsebönderna ställdes utanför reformen, fick förbli under adelns beskattning.

När större redskap och maskiner kom till, kunde adeln skapa sina nuvarande huvudgårdar med jord som tillhört frälsebönderna. Historien visar hur bryskt många bönder blev avhysta från sina fädernegårdar och hur andra fått ge upp efter hårda pålagor och dagsverksskyldighet. Faktum är att denna tredjedel av Sveriges jordbruksbefolkning saknat varje rätt att förbli på den jord de en gång i laga ordning slagit sig ned, odlat upp i generationer, dikat och röjt marken samt bebyggt på ny plats efter enskiftesreformerna.

Inte förrän år 1979 och 1984 kom reformer som innebar en viss villkorad rätt till kontinuitet inför de adliga ättlingarnas jordhunger. Nu har ändå  adelssäterierna kunnat fortsätta att lägga nästan all frälsebondejord under sig. Endast ett par hundra i hela landet torde återstå. De unga vill inte stå under adlig överhet så som föräldrarna gjort. Detta är sålunda en gigantisk erövring av gammal bondejord som skett och sker. I bygder med självägande läggs även där jordbruk ned, slås till andra. Men värdena där stannar hos den befolkning som byggt upp dem. Värdena konfiskeras inte.

I självägande bygder ökar befolkningen, medan det i bygder under fideikommiss och andra storgods råder avfolkning, förfall, aveldning av boplatser, skogsplantering, blockering av vägar och stagnation.  Det är rena kulturmordet på sina håll som fått försiggå succesivt, en och en gård i taget, i det tysta. Allt i sken av äganderätt baserat på kungliga förläningar, affärer med kronan, köp och byten inom adelsståndet då ägandet av räntan, dvs beskattningsrätten, var det centrala långt innan den enskilda äganderätt som vi känner idag, var etablerad. Bönderna å sin sida hade alltid betraktat sin släkt som rättmätiga innehavare av sin del av jorden i bygemenskapen.

Ännu år 1920 tillhörde och brukades större delen av åkermarken av bönderna under 1700-talsfideikommissen. 112 512 hektar åker, eller 86 procent, brukades av 7 060 bönder, medan 18 778 ha brukades av fideikommissen. I Skåne, ”adelns förlovade land” sedan dansktiden, brukades 49 966 hektar, eller 91,3 procent av bönderna medan 2 287 ha låg under de 25 fideikommissinnehavarnas huvudgårdar. I Södermanland var motsvarande tal 82 procent, enligt Jordkommissinen 1922.

Sannolikt var det liknande siffror för frälsebönder under övrig adel. Nu är det bara en spillra kvar. Dessa har förtvivlat försökt förmå Riksdagen att tillerkänna dem en rätt att få köpa sig fria från det historiska feodalrättsliga mandatet över dem.

Riksdagen beslöt också den 30 nov. 1989 att en rätt till friköp bör införas vid de historiska arrendesystemen. När lagförslaget var klart gick lantbrukarnas eget riksförbund, LRF, in och avstyrkte i remissvar och uppvaktning till justitieministern. Organisationen som hade till uppgift att företräda lantbrukarna och som t o m tidigt ställt sig bakom paroller som Hela Sverige skall leva, Brukande, boende och ägande bör höra samman, med mera,  ställde nu i stället upp för adelns fortsatta mandat som varit ett gissel för Sveriges bönder i 400 år! Sverige torde vara det enda land i Europa, bortsett från Storbritannien, som tillåtit fortsatt ofrihet för jordbruksbefolkningen under gammal  feodalrätt sedan demokrati infördes.

De var inte representerade på Landsbygdsriksdagen. Men det är väl ändå inte troligt att ett uttalande skulle kunna ha nått längre än de 30-40 riksdagsmotionerna från sex olika partier sedan år 1970, två SOU-utredningar, ett riksdagsbeslut och ett contrabeslut? I vart fall inte så länge LRFs´ högsta ledning vägrar att ompröva på 2000-talet.

Just nu är åter frågan på riksdagens bord, motion 2012/13:C412 Laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Men LRFs´ egen press tiger. Skall hela Sverige också tiga?  Skall 1700-talets rättsfigurer stå högre än jordbruksbefolkningens rätt till frigörelse, rätten till enskilt ägande och medborgarrätten enligt grundlagen på 2000-talet?

Rune Persson, lantbrukare, sakkunnig i dåvarande 1990-års arrendekommitté