Jag gillar tanken på att vi inte ska förhålla oss så förbaskat till vad statsmakterna tycker och tänker utan handla själv. Men jag håller absolut inte med dem som säger att alternativ inte finns till de lösningar som idag administreras. Det har skapats nya former och idéer till förbannelse, som visat sig fungera jättebra. Men trots att utvärdering på utvärdering visat att exempelvis små projekt eller ännu bättre enkla pengar utan byråkrati ger mycket bra effekt, så går trenden åt andra hållet. Projekten blir större, genomförs av  färre och byråkratins snårighet blir allt större.
Jag och Lotta Gröning har båda varit projektledare för ett regeringsuppdrag 1998-2001, som var fantastiskt framgångsrikt. Både när det gällde att stimulera idéer och företagsamhet och skapa nya jobb. Det gällde både på individ- och bygdenivå. Men det spelar ingen roll hur många bra idéer som tas fram. Myndighetsstrukturerna förmår inte att ändra sig och det har verkligen inte blivit enklare med en överstatlig nivå, dvs EU. Inga slutsatser eller resultat i världen verkar kunna påverka att vi fortsätter att organiserar allt utifrån makt och kontroll – dvs byråkrati – istället för idéförverkligande. Det gör mig milt uttryckt vansinnig. För det går att ha ordning och reda på finanserna och samtidigt tillåta nytänkande och kreativitet. Speciellt viktigt är att den friheten finns på landsbygden, eftersom kapitalflödena inte snurrar där mer än på sin höjd något varv innan de försvinner, företrädesvis till storstadsregionerna. För där penningflöden snurrar, där skapas en annan typ av marknad, ett slags självspelande piano. Förglesning och förtätning hör därför ihop.

Slutsatsen, är att vi måste låta kapital verka lokalt och här kan politikerna göra skillnad genom att låta samhället betala för de resurser som nyttjas. Det andra är att vi måste börja organisera samhället för att förverkliga idéer istället för att kontrollera människor – om målsättningen är att skapa utveckling.

Förändring är möjlig. Jag kan i alla fall se två metoder. Det ena är civil olydnad någon typ av samspelt revolt. Det andra är drastiskt förändrad politik. Det bästa är om det går att få ihop det här, dvs skapa förändringstryck både uppifrån och nerifrån. Men jag är osäker på om det verkligen går, kortsiktigt. Och här är vi lika goda kålsupare både vi som bor på landet och de som sköter rikspolitiken. Vi är helt enkelt för bekväma för att ta det omak som det skulle innebära att skapa förändring. Vi sitter och väntar på att någon annan ska göra det – och det funkar kanske ett tag till, men sen är det kört. Och medan vi sitter och äter chips framför TV:n finns det andra krafter som tar tag i den frustration och det missnöje som finns.

Vi som vill något mer än att dra på offerkoftan och sucka,  har all anledning att lyssna på och värna den debatt som lyfter fram initiativ som leder till konstruktiva alternativ. Vi måste ta på oss omaket att sluta vara  ”neutrala” till den destruktivitet som finns. Visa lite jävlaranamma! För framtiden kommer och det enda som är beständigt är förändring.  Vårt val är om vi ska backa in i den eller ta ansvar genom att styra framtiden mot de värden och den värld vi vill ha!
Inez Abrahamzon