Ett nytt år är här. Och jag önskar mer än något annat nya tag i politiken. För det gamla sättet att agera och regera fungerar inte.  Jag vet att ni liksom jag vet det. Men ni ska få några exempel på varför.

I den by som jag bor i blev butiken och med den bensinstationen nedlagd förra året.  Ett område ungefär lika stort som Umeå kommun är numera utan mataffär.  I fjol kom också beskedet om att skolan är hotad. Det var också året när Nordea stängde bankkontoret i Vilhelmina.  Och även om är kul att få en inbjudan till invigningen av det nya lokalkontoret är det långt att åka 20 mil för att fira det.

Banker är inte särskilt intresserade av butiker i glesbygd. Så den man som nu vill köpa fastigheten och starta upp på nytt har sökt stöd hos länsstyrelsen.  Det är några månader sedan nu.  Att vänta vore mer än OK om tiden bestått av flera samtal på temat samordning och utveckling med syftet att värna service och regional utvecklingskraft. Men istället råder tystnad.  Engagemang finns däremot lokalt. Det är vi som bor i byarna runtomkring som gör enkätundersökningar och förbinder oss att stödja den nya ägaren. Men om sanningen ska fram så vet jag inte om vi ensamma lyckas klämma fram det som krävs för långsiktig god lönsamhet. Om det är det som länsstyrelsen väntar på undrar jag vart de regionalpolitiska stimulanserna och ansvaret för regionen försvann.

I små byar som Latikberg finns nämligen inga naturliga marknadskrafter som är intresserade av att driva butik eller bensinstationer.  Det spelar ingen roll hur stora penningflödena är och att miljarder rullar i närområdets vindkraftparker och gruvor.  Det är här bankkontoren läggs ner.

Just nu pågår en exploatering som liknar den i Afrika. Exploatörerna får ta det som de vill ha utan att lämna något tillbaka. Jag, vet att ni vet. Ändå råder politisk tystnad.  Håller ni andan och hoppas att allt ska gå bra?

När jag pratar med era regerings- och partikollegor, får jag svaren att man inte ska kräva ersättning för de intrång som exploateringen av vindkraften innebär. Att lagstiftning eller regleringar skulle minska byggandet eller påverka skatteutjämningssystemet.  I mina ögon är det ett snuttifierande av ett gigantiskt problem och något helt annat än ansvarsfull politik.

Det finns få länder som likt Sverige upplåter sitt land till skövling utan att åtminstone kräva ersättning för intrången. Just nu släpper sex av sju gruvor i mitt län ut mer föroreningar än vad de har tillstånd till.  När gruvorna är borta finns de giftiga slagghögarna och det förgiftade vattnet kvar.

Jag är femte generationen som bor i Latikberg.  Mina förfäder har varit med och brutit ny åkermark, organiserat och byggt vägar. På gården har alltid funnit minst ett företag och stundtals flera anställda. Här har flygplan landat och idéer förverkligats. Vi har i generationer gjort precis det som ni säger är lösningen på landsbygdens problem.  Det är här jag vill leva och bo. Men jag kan faktisk säga att det spelar ingen roll hur många företag jag driver och hur mycket ansvar jag tar på bygdenivå om inte ni, som har ansvar för rikspolitiken, tar ert.

Jag kan visserligen sälja min sista skog och övervintra ett tag till i väntan på bättre tider. Men om ni som företrädare för vårt lands största partier, inte tar fram några vettiga politiska förslag, kommer det inte att ha någon betydelse för norrlands inland, hur många morötter jag än sätter eller hur många fler företagsidéer jag förverkligar.  Nationell politik handlar både om att skapa och riva strukturer. Det är er och politikens övertro på marknadskrafterna som är problemet.  Ni har lyssnat på dem och avreglerat, men i politik är det lika viktigt att styra och reglera. 2013 är året, det är dags nu.  

Inez Abrahamzon
ordförande i riksorganisationen Hela Sverige ska leva
och ordförande i Hela Norden ska leva.