Tal till våren – om egenmakt, tranor och skaparlust

Birger i verkstanNär jag var drygt tre år flyttade jag med min familj till Latikberg. Mamma, pappa och mina bröder bodde på nedre våningen i det hus jag bor i nu – och på övre plan fanns min farfar och farmor. På gården fanns också en verkstad där vi tillverkade punktsvetsar som min farbror Birger konstruerat. Där jobbade farfar och ibland några herrar till från byn.  På gården fanns även inlandets första besättning av rödbrokiga och svartvita kor och en mängd andra nymodigheter, hakar och krumelurer som förenklade vardagslivet.  Min farbror var sannerligen en uppfinnarsjäl  –  men egentligen var vi nog alla,  mer eller mindre,  av den sorten i vår familj. För ordet omöjligt fanns inte.  Problem var till för att lösas!
Jag kan ge några exempel – som förklarar hur vi tänkte och på min kärlek till vår bygd.



Min farbror byggde exempelvis ett eget flygplan. Och för att han skulle kunna landa  röjde vi bort lite snårskog och sly i slutet av en himla lång lägda – sen var saken klar. När Birger var på väg hem skidade vi barn ut och tände marschaller för att visa vindriktningen. Det underlättade landningen.
Jag minns än idag  när jag och min kusin skulle få åka med på en flygtur för första gången. Då var det en tvåsitsig Cessna så kusinen som antagligen vägde ungefär som en resväska fick ligga bakom stolarna. Det jag minns mest av allt var starten. För i sista biten av startfältet fanns en kraftigt sluttande nedförsbacke. Den närmade vi oss den med rasande fart – planet lyfte – och i samma ögonblick var det enda jag såg en svart ridå av granskog.  De ”hiire” gott i magen – när vi sekunden efteråt gled över grantopparna.  Ja, det här var sannolikt ingenting som Luftfartsverket skulle ha godkänt.  Men vem tänkte på det. Auktoriteten i vårt hem var farmor. Ett enda ord från henne – så hade det här äventyret aldrig hänt.

Efter oceaner av tid blev jag så äntligen 10 år – och samtidigt som jag började skolan i Latikberg kom också en ny skollärare dit. Energin var enorm – från morgon till kväll – oavsett ämne. Första skolresan gick till Vasa och nästa till Leningrad och så höll det på.  Vi hade världen i vår hand – i Latikbergs skola. Och även där var allt möjligt – men visst – det krävdes både tid och kraft för att få till det.  Kort och gott – jag kan säga att fram till tonåren levde jag i ett slags akvarium – i en värld av kreativitet och problemlösning – och dessutom med en föreställning att kvinnor var lika viktiga som män. Och det här påverkade mig – trängde in i hjärnbarken så till den milda grad – att jag tror på det än.

Fortfarande är Vilhelmina kommun ett centrum i mitt hjärta – och dessutom hjärtat för mitt liv. Men jag är ibland orolig för kranskärlen i det hjärtat – byarna.
Jag har flyttat hem fyra gånger – så jag vet verkligen att det är här jag vill verka och att det här jag vill bo! Särskilt mycket älskar jag att göra det nu – när tranorna som tagit sig en tur till Afrika, Indien eller Kina återvänder. Och då tänker jag – att det är det som är det naturliga – att återvända till sina rötter.  Att leva i en miljö där även själ och skaparlust får plats.

Vi har allt i Vilhelmina.  Vi har vyerna som bedårar, vi har markerna och naturtillgångarna och vi har barn, ungdomar och vuxna som vill skapa utveckling och förverkliga idéer.
Vi kan faktiskt också räkna med att många utflugna vill häcka här – och att de vill oss väl. Dessutom har vi varandra!
Det enda som möjligen fattas oss är:  En på eget bevåg –  myndighetsutövande, bastant och driftig farmor!

Jag ser fram emot en ny vår – i Vilhelmina. Leve våren!

Inez Abrahamzons valborgsmässotal i Vilhelmina

, , , , ,

Inga kommentarer än.

Kommentera