Det går inte att blunda inför problemen, de kommer ändå alltid ifatt! Socialdemokraterna har gjort för många felbedömningar och överskattat sin position och därför befinner de sig nu på ett sluttande plan mot botten. Partiets ledning har sopat problemen under matten, de har uteslutit kritiker, de har köpt sina väljare med lockande reformer, men framför allt har de värnat makten. Partiet var statsbärande i över 40 år, med visionen om folkhemmet lyckades de få större delen av folket till att se sig som en del av arbetarklassen. Det fanns en politik för alla grupper i samhället, medelklassen växte, reformer som föräldraledigt, semester och trygga sjukförsäkringar stärkte partiets ledarställning. Ledarna tog sig allt större friheter. När majoriteten av befolkningen var nöjda med samhällsutvecklingen togs avgörande politiska beslut av den socialdemokratiska partiledningen.

Olof Palmes partiprogram hyllade centralisering och bortrationaliseringen av jordbruket. De beslutade att politiken skulle bestämma över forskningen vilket i många fall både favoriserar vissa forskningsområden och missar andra viktiga områden som behöver utvecklas. Så denna ständiga stridsfråga om att medborgarrätt går före äganderätt. I samma andetag tog staten över naturtillgångarna och vi fick landets mest produktiva kommuner som samtidigt blev de allra fattigaste. Exploateringen var ett faktum. Sedan kom Ingvar Carlsson och han öppnade dörren för EU och ännu mer centralism och makten på många områden flyttades till Bryssel. Politikerna kunde gömma sig bakom centralismen genom att de inte längre hade ansvaret för politiken! Göran Persson tog sig eget mandat, han kunde inte förankra beslut, med argumentet att utveckling gick så fort att det inte fanns tid. Den som är satt i skuld är inte fri var ett av hans tyngsta argument för beslut i välfärden som orsakade otrygghet för medborgarna. Efter varje reform påtalades demokratins som bärande kraft till förändring. Men allt det där var bara snack, sanningen var den att en liten maktelit köpte sig stora befogenheter och fattade nyckelbeslut som idag ger oss stora problem. Politiken som byggde på reformer försvann under 90-talas krisen, sedan dess har det varit tunnsått med stora satsningar utan istället för reformer har vi fått en lappa och laga politik som i bästa fall sträcker sig till nästa val.

Kontakten förlorad med fotfolket

Idag är heller inte partiets väljare så många och inte så glada. Medlemsraset är katastrofalt, partiet består mest av betalda förtroendevalda. Demokratin är körd i botten. Socialdemokratins toppstyrning visade sig i kriserna. Inte bara via politiska beslut som ökade klyftorna i landet utan också i valet av partiledare. Efter Göran Perssons avgång har det bara varit katastrof. Först Mona Sahlin som partiledningen ville ha men inte partiet. Hon fick avgå efter att varit hårt motarbetad av LO och vänsterfalangen. Sedan kom Håkan Juholt, han var en dröm för vänsterfalangen, han pratade ideologi som Olof Palme och folk började känna hopp. Men den gamla makthierarkin gjorde uppror. Juholt hotade den inslagna politiska vägen där marknadsekonomin fick vara styrande så han avsattes. Det var med andra ord ”tur” att han hade dubbla boenden. Efter två turbulenta partiledarbyten kom Stefan Löfven. Han var kompromisskandidaten som inte någon var emot. Han tog över ett parti i total kris och alla hyllande honom för det. Men han är ingen politiker, han har inga hårda nypor snarare är han rädd, men också oerhört samarbetsvillig.  De första han gjorde var att sträcka ut en hand till Fredrik Reinfeldt och alliansen och det kom som en chock för dem. De hade svårt att hantera hans inbjudan.  Så fanns förstås SD och Jimmie Åkesson. Med traditionellt socialdemokratiskt maktspråk skulle detta parti bekämpas. Med stämpeln rasism och nazism har partiet motarbetats och uteslutits från allt samarbete i riksdagen, till nu. Stefan Löfvens höjdpunkt blev decemberöverenskommelsen, där alliansen lovade att stödja socialdemokratiska budgetar för att hindra SD från att skapa kaos i riksdagen. Decemberöverenskommelsen blev dock den svenska politikens stora misstag. En blöt filt lades över politiken. Alliansen försvann och tappade sin trovärdighet, Stefan Löfvens alltför svaga regering kunde ostört treva sig fram med många utlandsresor och dåliga beslut. Det känns som om Sverige under denna mandatperiod inte har haft något reellt ledarskap och absolut ingen opposition. De enda som vunnit på den här situationen är SD. Demokratin som alltid lyfts fram på landets styrka tappade sin funktion och fungerade till slut inte alls.

Gamla lösningar på nya problem

Historien talar sitt tydliga språk! Vi hamnade redan på 90-talet i vad Schumpeter kallade för kreativ förstörelse – politiker som konkurrerar med varandra över tid som kommer att rasera ekonomin och förorsaka depressioner när en positiv utveckling vänds i en negativ. Lägg sedan till det faktum att makten blev viktigare än de medborgare som partierna representerar. För socialdemokratin som alltid varit toppstyrt blev de katastrofalt när de tappade sin förankring bland fotfolket. Deras trovärdighet har byggt på reformer och framtidstro. Idag finns ingenting av detta. Framtidstron har bytts i oro. Alla ministrar är oroliga, över poliskrisen, över sjukvårdens problem, över terrorhotet, över integrationens problem. Framtidspartiet Socialdemokraterna har bara gamla lösningar att ta till när väljare ska lockas rösta på dem.

Den svenska modellen är partiets lösning på problemen men tyvärr fungerar den inte längre. En global marknadsekonomi i full frihet som gör revolt mot en starkt centraliserad partiapparat, mot storföretag och starka fackföreningar. Nog blir det lite patetiskt när LO går ut och lovar stora bidrag till partiet samtidigt som hälften av deras medlemmar inte ens röstar på socialdemokraterna.

Vad finns då kvar? Tidigare gick stödet till socialdemokraterna i arv inom familjer och släkter. Det är inte så längre.  Partiet har förlorat sina trogna väljare – makten är viktigare än fotfolket. Det straffar sig!

 

Lotta Gröning
Jag är journalist, filosofie doktor i historia och egen företagare. Jag har nästan alltid jobbat med att bevaka politik. Jag har varit politisk chefredaktör på Norrländska socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. Jag kan betecknas som mångsysslare. Jag är nyhetskrönikör på Expressen, jobbar med seminarier om forskning och framtid för Axess tv, är moderator och föreläsare. Jag har skrivit flera böcker. Särskilt intresserad är jag av småföretagande och näringsliv, demokrati och samhällets förvandling och utveckling. Jag har också specialiserat mig på skola och utbildningsfrågor. Jag funderar mycket på framtiden och är oerhört nyfiken på vad som händer sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *