Terrorattentatet i Paris mot tidningen Charlie Hedbo var ännu en chockartad händelse. Jag har behövt tänka på attentatet länge, på alla drabbade och den nya verklighet vi befinner oss i. Terrorismen är ett säkerhetspolitiskt hot, ett ideologiskt krig som attackerar oss när som helst, var som helst och hur som helst. Ingen går säker. I kampen för att tysta oliktänkande och åstadkomma rädsla och skada för makt är alla ett tänkbart offer. Oskyldiga människor, barn och kvinnor – blir måltavla för terrorns kamp för makt och herravälde. Terroristerna vill skapa rädsla och få oss tysta.

Jag har också funderat över vår motreaktion, inte minst politikens där alla gemensamt stod upp för yttrandefrihet och demokrati. Talen, de vackra orden, och löftena om att demokratin aldrig skulle ge vika för terror. Jag kände länge att jag inte själv kunde säga dessa ord, det klingade på något sätt falskt. Samtidigt som löftena om mer demokrati och mer yttrandefrihet klingande ut över världen satte sig EUs ledare vid det runda bordet och beslutande om mer övervakning av medborgarna. I jakten på de onda blir vi alla tänkbara terrorister. Avlyssning och övervakningssamhället är enkelt i digitaliseringens tidevarv. Allt vi gör på nätet och via telefonen kan övervakas. Vi har liten möjlighet att värja oss. Demokrati? Nej! Integritet? Nej? Men nu handlar det om vår säkerhet säger makten som också väljer strategin för att bekämpa våldet.

Sverige har sedan demokratins genombrott suttit på höga hästar, vi har varit skolexemplet på en fungerande demokrati, men sanningen att säga så är vi det inte längre. Jag tycker knappt vi värnar demokratin. Förutsättningen för att demokrati och yttrandefrihet ska fungera måste ju också vara det faktum att vi som samhällsmedborgare ska kunna påverka den politik som förs. Men politiken har precis som terroristerna en strävan efter makt. Sedan finns förstås inga likheter med terrorismens användande av våld. Politiken använder inte våld, vi har allmänna val, vi kan demonstrera och bilda opinion och vi har yttrandefrihet, men därifrån till att påverka den politik som förs är steget långt.

Det låter fint det där med att all makt utgår från folket. Efter decemberöverenskommelsen bör vi sluta använda uttrycket. Grunden för den är att folk röstade fel. För många röstade på SD och det tolererar inte de andra sju partierna så de gör gemensam sak att utesluta SD i politiken. De kallar sitt agerande för demokratiskt. Sedan inför de egna regler som gör att det parti som sitter i regeringsställning ska kunna regera i minoritet genom att de andra partierna alltid ska godkänna regeringens budgetar. Det kallar ledningen för partierna för demokrati, men inte medlemmarna.

Här börjar jag komma till demokratins kärna, nämligen den som handlar om att påverka politiken. Jag tror att det kan vara lättare att påverka i små partier, centern och miljöpartiet är lysande exempel på det. MP är mest tolerant när det gäller demokratin och medlemmarna. Två språkrör, begränsad tid vid makten och folkomröstningar som medel för politiska beslut. Dessutom är taket högt inom partiet folk får kritisera och diskutera utan att bli utstraffade. Centern som varit i kris länge har uppdaterat sin demokratisyn. De hade tre partiledarkandidater som tävlade mot varandra när Annie Lööf valdes. Det är otänkbart för moderaterna och socialdemokraterna. Där är valet av partiledare oerhört toppstyrt och det är alltid bara en kandidat som presenteras och som medlemmarna måste säga ja till. När det gäller folkomröstningar finns det ett kompakt motstånd särskilt inom S och M. Jag är säker på att kunde de skulle de ta bort rätten att folkomrösta. Folks tyckande stör deras politik. Ett lysande exempel på detta är den folkomröstning som framtvingades av folket i Göteborg när det gäller biltullarna. Opinionen är stark mot tullar så folkrörelsekampanjen fick snabbt ihop de antal underskrifter som kräves för att få en folkomröstning, sedan vann de folkomröstningen. Men där tog de stopp. Politiken säger nej till att avskaffa tullarna, folkomröstningar är som bekant bara rådgivande. Men inte nog med det, de politiker inom de stora partierna som opponerar sig och anser att folkomröstningen ska följas manövreras bort. De får inte var med längre. Det är precis samma mönster som hände vid folkomröstningen till EG/EU. De som var bestämda motståndare manövrerades bort. Kvar runt partiledningarna blir en liten klick av vänner, släktingar och pålitliga betalda medarbetare. Givetvis protesterar många och medlemsantalet sjunker. Men genom att en majoritet av riksdagspartierna har samma problem så ser de till att de statliga bidragen till partierna ökar i samma takt som medlemsantalet

minskas.

Demokrati? Yttrandefrihet? Rätt att påverka? Tolerans?

Det tål att tänka på!

 

Lotta Gröning

Jag är journalist, filosofie doktor i historia och egen företagare. Jag har nästan alltid jobbat med att bevaka politik. Jag har varit politisk chefredaktör på Norrländska socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. Jag kan betecknas som mångsysslare. Jag är nyhetskrönikör på Expressen, jobbar med seminarier om forskning och framtid för Axess tv, är moderator och föreläsare. Jag har skrivit flera böcker. Särskilt intresserad är jag av småföretagande och näringsliv, demokrati och samhällets förvandling och utveckling. Jag har också specialiserat mig på skola och utbildningsfrågor. Jag funderar mycket på framtiden och är oerhört nyfiken på vad som händer sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *