gästinlägg av Torbjörn Ohlsson

För inte så länge sen besökte jag Krokvåg, den by där jag växte upp och som till stor del präglat mig. Jag stod vid vägen och tittade mig omkring. Jag mindes att när jag stod vid samma plats som barn så kunde jag se samma antal gårdar som nu, men med en jättestor skillnad. Då, i min barndom fanns det i de gårdarna, mellan 40 – 50 personer. I dag är det på sin höjd 10 stycken. Då brukades all jord av de som bodde på gårdarna. Idag arrenderar en bonde i stort sett hela byn.

Förutom full aktivitet på gårdarna så fanns det 2 affärer, en snickerifabrik, en saftfabrik, en bensinstation, postkontor, 2 skolor, bland mycket annat.

När jag ungefär samtidigt läste en artikel där kommunalrådet i Ragunda berättade att om nuvarande utflyttning fortsätter i 50 – 75 år till så kommer kommunen att bli helt öde. Inte en enda person kommer att bo kvar.
Detta gjorde att jag började ”grotta” ner mig i en del landsbygdsfrågor och inte minst Ragunda kommuns situation. Krokvåg ligger i Ragunda.

Det bisarra i just Ragunda är att kommunen i praktiken skulle kunna vara landets förmögnaste. 11 stora kraftverk inom kommungränsen men inte en skattekrona går tillbaka till kommunen.
Det är då lätt att invända ”varför behöll inte kommunen aktiemajoriteten i kraftverksbolagen när de byggdes” Den frågan har jag inget svar på, mer än att stora ekonomiska intressen stod på spel och en liten kommun förmodligen inte hade kunskap eller resurser att ta tag i ägarfrågorna. De största utbyggnaderna skedde för mellan 60 – 90 år sen.

Mera elände
Nu går det så kallade landsbygdsprogrammet ut, det som överfört 36 miljarder till landsbygden (hälften från staten, hälften från EU) och antagligen kommer dessa pengar i nästa period att krympa, eftersom EUs budget krymper.

Under fjolåret kom ”Hela Sverige ska leva” med en rapport om lanthandelns framtid. Fyra av tio lanthandlare fruktade att de om fem år har lagt ner. Det som händer när det växer upp stormarknader som svampar ur jorden.

Den kanske allvarligaste varningen kommer från Ungdomsbarometern, som haft ett uppdrag av jordbruksverket att fråga drygt 1000 ungdomar i hela landet var de vill bo.Bara 11 procent av dem föredrar landsbygden, ytterligare 23 vill bo i en mindre ort eller stad. Resten – alltså rätt exakt två tredjedelar – föredrar en större stad eller storstad.

Anledningen är inte svår att hitta. Bättre möjligheter till arbete, utbildning, samhällsservice, kultur och mycket annat.

Tillråga på allt har Ewa Rabinowicz, ekonomisk professor, i en rapport förklarat att landsbygdsstödet nästan helt saknar effektivitet eftersom det är alltför inriktat på jordbruket. Och jordbruket är en för liten sektor för att kunna generera ekonomisk utveckling.

Några enkla slutsatser
Jag tror inte politikerna är inte omedvetna om detta. Däremot har inte ett enda riksdagsparti kunnat presentera några genomgripande förslag för att om inte vända, så i alla fall bromsa utvecklingen. Risken är överhängande att vi snart har en situation där landsbygden kollapsar, inte minst ekonomiskt, vilket kommer att bli dyrt för staten att åtgärda.

I dag bor enligt SCB:s beräkningar 85 procent av Sveriges befolkning i tätorter – som utgör endast 1,3 procent av landets yta. Jag tycker att den situationen känns absurd.

Det talas om ”glesbygds- problem”, men jag anser att det också håller på att utvecklas till ett ”storstads- och nationellt” problem. I storstäderna kan vi räkna med en kommande bostadsbubbla som spricker, ökad kriminalitet och övriga motsättningarmellan människor. I förlängningen blir en döende landsbygd och en segregerad storstad ett nationellt problem, till glädje för partier som älskar att ställa grupper av människor mot varandra.

Vad handlar det om?
I en ekonomi som är fixerad vid snabb tillväxt har landsbygden – den som inte är tätortsnära – helt enkelt inte en chans att överleva. Inte förrän samhället ändrar färdriktning kan landsbygden börja blomma igen. Några exempel:
Sverige skulle kunna skaffa sig en mycket högre grad av självförsörjning när det gäller livsmedel istället för att äta varor som är transporterade över hela klotet. Mat är något som knappt har med ekonomin att göra.

När det gäller fastighetsskatt/avgifter för företag går dessa till den kommun där huvudkontoret är beläget. Om detta kan man ha olika åsikter, men när det gäller kraftverksfastigheter känns det helt fel. Det är ju faktiskt i kommunen där kraftverket ligger som energin skapas och de miljömässiga konsekvenserna märks, inte där administratörerna håller till.
Här skulle alltså vår kära regering lätt kunna göra en insats, åtminstone för kraftverkskommunerna, genom att låta fastighetsskatt/avgift gå tillbaka till kommunen, men intresset verkar inte finnas.

Däremot behövs självfallet rekreationsområden för vissa stressade storstadsmänniskor och då kan man pumpa in pengar. Då har vi Åre och Sälen som exempel.

Detta var egna tankar, som i viss mån inspirerats av Göran Greider och Johan Wopenka.

Torbjörn Ohlsson är skribent och på sin hemsida www.skrivovin.se finns också bloggen ”Tankar från Runudden” där den här texten också publicerats.