Varje år ökar befolkningen i Stockholms storstad med ett antal som motsvara alla bofasta i Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Norsjö, Malå och Lycksele kommun. Urbaniseringen går fort i hela Europa och allra högst är hastigheten i Sverige. 

Medan man i Stockholm tillsätter planeringsgrupper med målbilden att expandera med ungefär ”ett halvt Göteborg” planerar och administrerar glesbygdskommunerna  sin egen undergång.  De lägger ner skolor, drar in service och släcker lysen i hopp om att rädda den egna tätorten.  Både stora och små kommuner utgår med andra ord från centralistiska idéer och ett tänk om att människor själva prompt vill ha det så. Precis som regeringen.
Häromdagen träffade jag en ekoreporter på turné i inlandet.  Hans starkaste intryck av resan var att alla han träffat ville bo kvar. Ingen ville flytta! En rundtur i storstäderna och forskning visar att många människor vill bo på landet. Få längtar efter fler hyreshus och färre grönområden.

I vårt grannland har de finska kommunpolitikerna i Pedersöre tänkt till. De har inget kommuncentra utan satsar istället helt och hållet på sina 19 byar. Och det ger resultat. Befolkningen ökar varje år med ett hundratal personer, ungdomar återvänder efter sina högskolestudier och servicen behålls eller byggs ut och arbetslösheten är minimal. Framtidsplaneringen utgår från invånarnas egna tankar och idéer. Politikernas och tjänstemännens uppgift är att hitta bra helhetslösningar och administrera utvecklingsidéerna.
– Vi struntar i vad EU och finska staten vill. Vi bygger vår framtid utifrån oss själva och det vi tror på, säger de.

Tänk om fler tänkte och agerade så.

Inez Abrahamzon