Terrorforskaren Magnus Ranstorp är utsatt för ett drev från vänster! Medverkande är bland andra ETC, Aftonbladet och inte minst Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Den drivande där är Mattias Irving ordförande för lokalföreningen Hjärta i Stockholm. Han utnämner Magnus Ranstorp som ett hot mot demokratin framför allt för hans granskning av Sveriges studieförbund, men också generellt för hans terrorforskning. Droppen blev en rapport skriven av Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom som pekade på ett omfattande bidragsfusk hos studieförbunden.
Argumenten de anför mot Ranstorp är direkta personangrepp. Jag har sjäv suttit som ansvarig för debattsidor och jag skulle inte ha släppt igenom en sådan här artikel eftersom det är rena personangrepp. Irving skriver att Ranstorps rapport är byggd på hörsägen, svaga källor och svepande påståenden. Han kryddar med att andra forskare är kritiska mot Ranstorp och att hans trovärdighet är låg. Därtill anklagas han för att enligt artikeln i ETC ”göra ständiga utfall mot de rödgröna, misstänkliggöra också vardagliga uttryck för muslimsk tro och därtill ofta agerar megafon för mer konspirationsteoretiska röster på högerkanten – och i förekommande fall direkt islamhatiska debattörer.” Mattias Irving uppmanar andra att gå till angrepp och själv har han inget att förlora för som han skriver ”vår lilla S-förening” är redan utpekade och uthängda av Ranstorps gäng.
Problemet här är inte att en rapport kritiseras eller ifrågasätts den händer ofta, utan snarare sättet det sker på. För att upplevas som seriös bör motargumenten vara sakliga och sanna. Men tonen som Mattias Irving anför både i ETC och även i GP är direkt stötande. Han är gott sällskap av skribenten Elina Pahnkes på Aftonbladets kultursida. Hennes artikel är ett personpåhopp i samma stil som Mattias Irving och hon gör allt för att sänka Ranstorps trovärdighet. Magnus Sandelin på Doku.nu har granskat hennes artikel och hans slutsats är att hon ger en bild av att göra en seriös granskning av Ranstorps forskning men hennes urval av källor är selektiva och att hon framstår som oärlig. Hon plockar fram information som bara stärker hennes tes och utelämnar allt som talar emot.
Aftonbladets kultursida tycks ha tagit rollen som en ideologisk och moralisk överdomare över vad forskare får och bör analysera och publicera. Passar inte resultaten går de till personligt angrepp mot den forskare som de anser har överträtt gränsen för vad de kan tåla. Den första som fick känna på Aftonbladets och då specifikt Åsa Lindeborgs vrede, var Martin Kragh en av Sveriges främsta Rysslands experter. Aftonbladet påstod att Martin Kragh samarbetade med brittiska underrättelsetjänsten och att hans forskning var undermålig. Lindeborg lyfte fram andra forskare var mycket kritiska till hans rapport. I forskningsartikeln lyfter Kragh fram det propaganda krig som pågår på flera medieplattformar och som förmedlar Putinregimens världsbild. Aftonbladet pekas ut av honom med motiveringen att tidningen ”återger regelbundet narrativ från offentlig rysk diplomati”.
Åsa Lindeborg inledde ett drev mot Martin Kragh som resulterade i hot och trakasserier mot honom och hans familj. Aftonbladet fälldes av PO och flera av artiklarna är numera bortplockade från tidningen.Nu är alltså Kultursidan återigen på krigsstigen mot en forskare och denna gång med Karin Pettersson som ansvarig utgivare. Även Magnus Ranstorp är hota och utsatt för en hatkampanj. Borde inte erfarenheterna med attacken på Kragh väckt till eftertanke.
Drev utan saklig grund utifrån hat, hot och ilska mot en person hör inte hemma i en demokrati. Särskilt oroande är det när socialdemokratiska höga förtroende representanter håller i taktpinnen och dessutom försöker brännmärka enskilda forskare. Det demokratiska samtalet har i det närmaste försvunnit.
Även från riksdagens talarstol duggar glåporden tätt om att människor är rasister och nazister. Jag har själv svårt att utnämna Sverige som ett rasistiskt land. Vi är mångkulturella, vi är solidariska och vi hjälper människor på flykt. Vi kan tycka olika när det gäller invandring och integration men vi bör rannsaka oss och fundera över vad gränsen går för att utnämna någon som rasist eller nazist. Nu slänger ledande politiker med begreppet så att var och varannan människa kan känna sig utpekad. Det är en farlig väg att gå. Samhället är redan polariserat, ideologiskt och inte minst i ett ”vi och eliten”. Om inte ens den politiska eliten förmår att föra ett demokratiskt samtal var är vi då på väg?