Stefan Löfven får akta sig så han inte blir Sveriges svar på Jeremy Corbyn. Fallrepet är nära även för Löfven. De socialdemokratiska partierna i Frankrike, Tyskland och Italien bara för att ta några exempel är i det närmaste döende. Jeremy Corbins resa mot branten borde få Stefan Löfven att tänka till. Det är dags för socialdemokraternas partiledning att ställa frågan; hur kom det sig att Boris Johnson blev arbetarpartiets kandidat och att de socialistiska väljarna såg räddningen i ett högerparti?

Det är farligt för trovärdigheten när politiker leker med väljarnas beslut. Det är livsfarligt att sätta sig över demokratiska spelregler i länder där demokratin har varit stark och bärande. Valet i Storbritannien handlade inte bara om Brexit det var i första hand ett protestval mot ett totalt politiskt haveri. Det politiska spel som pågått i Storbritannien åren efter folkomröstningen måste betecknas som ett enda stort väljarförakt som bottnade i att de tappade kontakten med de människor de representerar. Politiker som ville ha en ny folkomröstning eller stoppa Brexit tappade kontrollen över sitt eget handlande. Först fällde de Theresa May sedan var det Boris Johnsons tur. Alla medel för att stoppa honom att genomföra Brexit var tillåtna. Men de hade missbedömt sin motståndare. Hans hårda attityd och utmanande sätt för att lämna EU gav honom segern i valet. Han var beredd både i att strunta i konstitutionen och stänga ner parlamentet. Under valrörelsen mjuknande han plötsligt och gjorde en rejäl vänstersväng genom att lova stora satsningar på välfärden, inte minst sjukvården. Det var något som gick hem i arbetarklassen. Nu är det bara spillror av Labour kvar.

I Sverige har socialdemokratin gått till höger för att få regeringsmakten. I själva verket har partiet gått till höger sedan EU-inträdet. Den nyliberala politiken som präglar unionen är inte lätt att hantera för socialdemokratiska partier. De fria marknadskrafterna är starkare än någonsin. Marknadsliberalismen har också tagit över kommunerna, där effektivisering, privatisering och medborgare som kunder har ersatt välfärdsstatens tankar på rättvisa och jämlikhet. Politikerna är inte längre förtroendevalda, de är mera coacher och tjänstemännen sköter utvecklingen. Med januariavtalet driver nu en socialdemokratisk regering en marknadsliberal politik. Det går inte så värst bra.

Partiet rasar i opinionsundersökningarna och trovärdigheten är låg. Dessutom precis som i Storbritannien bollar de med demokratin. Här handlar det inte om Brexit utan om SD. Sedan 2010 har vi väljare fått erfara att den svenska politiken förs mot SD, inte för folket. Det politiska klimatet har hårdnat, det är många som stämplas som rasister för att de har fel åsikter. Stefan Löfven använder ordet ofta och även hans egna fd väljare hamnar under rasiststämpeln.  De frågor som SD drivit till exempel den organiserade brottsligheten och gängkriminalitet har de övriga partierna tystat ner. Nu befinner vi oss i en situation som är ytterst allvarlig och svår att hantera. -Vi såg inte riskerna med segregationen sa inrikesminister Mikael Damberg i en intervju i Studio Ett nyligen. Nej det är lätt att förstå eftersom de hade fullt upp med att bekämpa SD.

Idag är SD Sveriges kanske största parti. Januariöverenskommelsen har dessutom drivit fram ett nytt politiskt landskap. Nu talar både moderaterna och KD med SD och ett nytt block är på väg att bildas.

Utvecklingen blev inte riktigt som Stefan Löfven tänkt. Men jag undrar om han insett allvaret i den politiska strategi han valt. Nu har han också inkluderat moderaterna och KD i rasistgänget. Men andra ord han fortsätter att peka ut människor som farliga och obehagliga för att de inte delar hans åsikter. Vad är det för demokrati, vad är det för yttrandefrihet? Vad ger det oss för samhälle? Med en smart strategi från de utpekade kan vi i Sverige också få högerpopulister som tar rollen som det nya arbetarepartiet.