Det är nog många medborgare som efter inbrottet i Klimpfjäll, där butiksägare och personal fick vänta i oerhört många timmar på att polisen skulle komma, frågar sig:
—Ska det verkligen fungera så här?
Redan när man ringer till polisen får man en känsla av avstånd och byråkrati. Polisens satsning på att ta fram en gemensam värdegrund verkar ha drunknat i omstruktureringarnas hav.
På polisens egen hemsida kan man läsa följande:
Polisens uppdrag är att öka tryggheten och minska brottsligheten.
Vi genomför vårt uppdrag professionellt och skapar förtroende genom att vara:
Engagerade – med ansvar och respekt.
Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde.
Effektiva – för resultat och utveckling.
Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling.
Tillgängliga – för allmänheten och för varandra.
Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande.
Verkligheten visar sig dock inte ha nåtts av detta lysande budskap.
I verkligheten tar det 10 timmar för en polispatrull att nå fram till en brottsplats i Klimpfjäll. Detta trots polisens deklarerade värdegrund och det faktum att polisen idag tilldelats mer resurser än någonsin tidigare, men frågan är hur dessa resurser används?
Bo Wennström, professor i rättsvetenskap säger att polisen måste börja använda de resurser som finns bättre, minska överbyråkratiseringen, se till att poliserna stannar kvar och att unga människor fortfarande vill bli poliser.
Rikspolischef Dan Eliasson säger i en intervju i Expressen att vi är mitt inne i en ”omfattande utvecklingsfas som påverkar oss alla.” och Christer Nordström vid Uppsalapolisen säger i samma intervju att:
— Polisen är felorganiserad. Och han tror att frågan måste upp på riksdagsnivå. Han tilläger också att:
– För att klara vår uppgift måste det prioriteras annorlunda. Utryckning måste ha högsta prioritet i alla sammanhang.
— Polisen är felorganiserad. Och han tror att frågan måste upp på riksdagsnivå. Han tilläger också att:
– För att klara vår uppgift måste det prioriteras annorlunda. Utryckning måste ha högsta prioritet i alla sammanhang.
Är Klimpfjäll ett exempel på detta, frågar man sig.
Hur många ”Utvecklingsfaser” kommer vi att klara av innan medborgarna tappar förtroendet för polisen. Men så blir det kanske när centralism, maktbegär och elittänkade får gå före förnuft och kunskap.
Vad som inte hände i Klimpfjäll får därför inte bli en norm för hur man behandlar befolkningen ute i glesbygden. Befolkningen i glesbygden är visserligen vana vid att ta del av såväl många eminenta som vackra deklarationer. Men det räcker som det redan är —vi behöver inte fler uttalanden utan mer av praktisk handling i stället.
Leif-Göran Johansson, fd polis