Det brast efter mordet på Olof Palme 1986, efter M/s Estonias förlisning 1994, efter Eu-toppmötet i Göteborg 2001, efter mordet på Anna Lindh 2003, efter Tsunamin 2004. Listan kan göras lång. Och nu efter storbranden i Västmanland. Sverige saknar beredskap och förmåga att värna landets inre säkerhet. Vi saknar det som nödvändigtvis måste krävas av våra politiker och myndigheter när det inträffar de allvarligaste händelser som kan drabba vårt land i fredstid. Idag är sådana händelser det största hotet mot landets säkerhet, då risken för krig inte föreligger på kort sikt. Hanteringen av allvarliga nationella krishändelser tillhör varje regerings viktigaste uppgifter. Den nu genomlidna storbranden i Västmanland var en sådan händelse. Den största och allvarligaste branden i Sverige i modern tid. Passivitet och tillkortakommanden rörande beredskap, organisation, ledning, samordning och information till allmänheten har tillåtits gå i repris. Det tycks ha blivit en trollformel från krishändelse till nästa sådan, att inte ta lärdom av misstagen, skriver Eric Rönnegård, fd Polisintendent

[hr]
Vi minns ännu Tsunamin 2004, när 543 svenska medborgare omkom i Thailand. En omvittnat kompetent regeringskommission skrev i sin rapport till regeringen (SOU 2005:104): ”Regeringskanslitet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser. (…) … chefer på mellannivån och högre nivå var i alltför stor utsträckning frånvarande.”
Enligt kommissionen fick det till följd att nödvändiga insatser för de drabbade i Thailand försenades. Nödvändiga åtgärder blev inte vidtagna. Först med fysisk chefsnärvaro, skrev kommissionen, kan någon egentlig effektiv uppbyggnad av verksamheten – personellt och strukturellt – i inledningsfasen av en kris som denna säkerställas. ”Den första insatsen av personal för rekognosering, stabsarbete och sjukvård hade kunnat göras i Thailand två dygn tidigare än den faktiskt skedde”, konstaterade kommissionen.
Kommissionen fastslog vidare: ”Ansvaret för regeringskansliets organisation, och därmed för närvaron eller frånvaron av en krisorganisation, liksom för dess struktur, ligger i realiteten på statsministern. Någon delegering från statsministern av detta ansvar för frågan är inte möjlig, eftersom den till sin natur gäller Regeringskanslitet i sin helhet.”
Kommissionen föreslog att en ny krisorganisation tillskapas i statsrådsberedningen: Ett kriskansli med ett trettiotal anställda experter på krishantering. Det utgör Regeringskansliets egen lartmcentral vid kriser och katastrofer. När en krishändelse inträffar eller befaras ske följer kansliet händelseutvecklingen. Kansliets ledning har direkt access till statsministern. Kansliet har beredskap dygnet runt för att kunna agera snabbt.
Då en händelse som branden i Västmanland inträffar och sprider sig okontrollerat förväntas statsministern få fortlöpande information och råd hur han ska agera. Detta från landets främsta experter på krishantering. Dygn efter dygn kom branden att spridas okontrollerat och hota människor och bebyggelse. Branden kom som mest att omfatta ett område en och en halv mil gånger en mil. De fyra kommuner som berördes fick från brandens början ta hela ansvaret för brandbekämpningen, under de mest krävande fem första dagarna.
Den kommunala räddningsledaren försökte redan dag två få tillgång till helikoptrar för vattenbombning. Förberedelser påbörjades också att evakuera boende.
Trots att branden närmar sig bebyggelse dag tre är räddningsledningen optimistisk. De boende i området är närmast helt ovetande om vad som hotar dem. Brandmännen arbetar bland annat med att anlägga kontrollerade bränder för att hindra spridning.
Dag fem råder kaos i räddningsorganisationen och spridning av branden sker okontrollerat. Samhällen evakueras, bland annat Ängelsberg. Den större orten Norberg är allvarligt hotad. Informationen till de boende som berörs av branden har stora brister. En tromb blåser till exempel branden över sjön Snyten. Torkan och väderleken är maximalt ogynnsam. Också spontanevakueringar sker. Uppdaterade brandkartor saknas. Förstärkningar utifrån landet kan i det kaos som rådde i flera fall inte tas omhand och ges uppgifter. Men så dag sex ljusnar läget. Regeringen beslutar äntligen att det är en nationell krishändelse där det operativa ansvaret för räddningstjänsten rörande branden ska tas över av länsstyrelsen. Det första beslut den nya ledningen fattar blir att utse landets kanske mest erfarna brandchef till räddningsledare, Lars-Göran Uddholm. Med större tyngd kan i fortsättningen regeringen och övriga myndigheter, såsom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kraftsamla räddningsinsatsen för att få branden under kontroll. Men det tar flera dar.
Ännu så sent som dag tio är läget kritiskt. Läget är då det allvarligaste sedan dag fem. Värmen stiger och vinden ökar. Men då fanns brandkårer från hela landet som kunde arbeta, militär med helikoptrar, hemvärn och vattenbombande flygplan från Italien och Frankrike samt många frivilliga. De lyckades efter några dagar, att med en bred och samordnad insats vända utvecklingen så de fick branden under kontroll. Till råga på allt kom det lyckligtvis regn. Men vad kunde inte ha hänt om väder och vind fortsatt vara ogynnsamt?
Statsminister Fredrik Reinfeldt kom mot slutet till platsen och fick flyga i försvarets helikopter över brandområdet. Han var ju räddningsinsatsens strategiske ledare. Han informerade den samlade mediakåren att regeringen ska tillsätta en kommission som ska utvärdera räddningsinsatsen. De ska i första hand utreda om det finns något att lära av krishanteringen rörande branden. Men själv tycks statsministern ha glömt lärdomarna som kommissionen redovisade efter tsunamin och som innehöll allvarlig kritik mot dåvarande statsministern Göran Persson. Detta trots att Reinfeldt då tillhörde de skarpaste kritikerna av sin företrädares bristande beredskap och krishantering av tsunamin. Göran Persson förtjänade den kritik han fick av den egna regeringskommissionen. Men hur har Fredrik Reinfeldt själv skött krishanteringen den här gången? Han har ju nu haft som nära medarbetarte krisexperterna i kriskansliet, till skillnad från Göran Persson vid tsunamin. Som strategisk ledare för krishanteringen borde statsministern – för att hålla sig informerad – senast dag två ha placerat en av sina experter som kontaktperson i ledningsstaben i Västmanland. Det hade med stor sannolikhet fått till följd att länsstyrelsen fått överta det operativa ledningsansvaret långt tidigare. Det kunde ha räddat mycket för många västmanlänningar som nu drabbats mycket hårt, till exempel fått se sina  livsverk gå upp i eld och rök och se sin hembygd förvandlad till kol och sot. Det har alltid ett högt pris när samhällets krishantering inte har fungerat acceptabelt.

Eric Rönnegård
f.d. polisintendent

[hr]