EUbloggens serie om vad partierna inte vill prata om gästar idag Folkpartiet. Serien handlar om att försöka lyfta upp de frågor som varje parti inte så gärna pratar om.
[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]
Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.
Kapitel 2: Folkpartiet är det svåraste partiet att skriva om i den här serien, eftersom de vill prata om allt, har nästan samma lösning på alla problem (mer samarbete/överstatlighet) och lever som dom lär och det syns i valaffischerna också (som i bilden ovan). I klartext så är alltså Folkpartiet Sveriges mest federalistiska parti. Där alla andra “EU-vänliga partier” har tveksamheter kring överstatlighet eller vilka frågor som beslutas av EU egentligen säger Folkpartiet (hårddraget) – nu kör vi. EU-skatt, javisst! Europeiskt FBI, absolut.
När den liberala partigruppen ALDE:s kandidat till EU-kommissionens ordförande Guy Verhofstadt kom till Stockholm kunde man inte skåda en enda Centerpartist så långt ögat kunde nå, men deras gruppkamrater Folkpartisterna fanns överallt. För Folkpartiet är det inte konstigt, onaturligt eller fel att den märkliga konstruktion som de mer federalistiskt inriktade drivit fram – att partigrupperna utser kandidater till kommissionens ordförande och att man förväntar sig att den partigrupp som blir störst också får dess kandidat vald till kommissionsordförande. Alltså att en röst på Folkparti är en indirekt röst på Verhofstadt som ordförande för EU-kommissionen. Frågar du en Centerpartist, Socialdemokrat, Miljöpartist eller Moderat blir det lätt hummande, mumlande och muttrande – men här blir det ett stolt javisst! Självklart!
Vad vill då inte Folkpartiet prata om då, egentligen?
En sak som inte kommer fram, och det kanske beror på journalisters oförmåga till följdfrågor, är konsekvenser för dagens styelseskick med federalismen och Folkpartiets EU-politik. Vad blir kvar för riksdagen att besluta om egentligen? Vad händer med den traditionella svenska närheten till beslutsfattande och legitimiteten i besluten när avstånden ökar? Hur blir kvaliteten i besluten när beslutsfattarna inte har erfarenhet av den svenska verkligheten (här är betesdirektivet ett bra exempel hur tokigt det kan gå när svenskar (eller finländare) inte är med runt bordet).
Men det inte alltid Folkpartisterna är eniga. I fråga om EU-försvar har till exempel Cecilia Wikström gått längre än Marit Paulsen och Olle Schmidt.
Folkpartiet betonar gärna att Sverige kan nå stort inflytande genom aktivt arbete, men krasst så är vi ett litet land där vi förvisso kan nå större inflytande än vad vår folkmängd eller BNP skulle ge oss proportionellt genom intensivt och strategiskt arbete men mer än en perifer spelare kommer inte lilla Sverige att bli vid sidan om tungviktarna Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Polen – varken i kommissionen, ministerrådet eller parlamentet. Det oavsett hur entusiastisk man är över federalism.
På tal om Europaparlamentet – Cecilia Wikström har fått mycket uppmärksamhet i medierna för att vara flitigaste Europaparlamentarikern i Sverige. Framför allt är det statistik från Votewatch, men även SvD har gjort en sammanställning, som ligger till grund för rapporteringen som har kallats för “Präst bäst i test”. Statistik ljuger aldrig brukar det heta, men vad siffrorna inte berättar är att det finns skillnad på rapportörskap och rapportörskap. De tyngsta uppdragen är lagstiftande direktiv medan hälften av Wikströms rapportörskap (5 st) har handlat om att utreda immunitetsärenden för parlamentariker. Ingen av rapporterna har handlat om mandatperiodens tyngsta lagstiftande ärenden.
Vad tycker du att Folkpartiet inte vill prata om? Dela gärna med dig!
Läs tidigare inlägg i serien:
Eubloggen – Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser