Jag har sagt det förut, men säger det igen. Landsbygdsfrågorna kommer att komma upp på den politiska agendan, frågan är inte om utan när. Själv har jag varit aktiv i byarörelsen sedan slutet på 80-talet och sett engagemanget komma och gå. Byar blomma upp för att sedan dö. Det är eldsjälar som gör skillnaden, men under de år som gått har rörelsen också mognat. Från byafester och badbryggor till ideologiska nätverksbyggen som diskuterar och verkställer allt från att skapa lokala ekonomier till att ställa om samhällen mer i harmoni med kretslopp och natur. De tar fajten, men inte genom att slåss med byråkrater utan genom att bara göra. Det är ingen slump att det går köpa opastöriserad mjölk i Åre.
[hr]
[wp_ad_camp_1][hr]
De bygder som överlever gör det för att de tar ansvar för sin egen framtid. Det är bra, men det räcker inte. De måste även ta om hand allt som inte görs – av de som borde göra det. Villkoren är bedrövliga och i klartext oerhört orättvisa. Länge, länge har beslutsfattare klarat sig från sitt ansvar genom att lägga skulden på de som drabbas. Och det har gjort det med sådan frenesi att många har gått på att exempelvis norrlänningar får skylla sig själva. Att byabutiken försvinner för att lokalbefolkningen inte handlar. Att akutvårdplatserna i Dorotea behöver prioriteras bort… Ja, jag kan göra listan nästan hur lång som helst bara genom att beskriva det som händer nära där jag bor. Det ser ut så här i hela Sverige och i Europa.
Det som händer här är inga enstaka exempel. Det är ett strukturbygge i ett spel där det länge varit OK att några vinner medan många, de allra flesta faktiskt, förlorar. Problemet är att de allra flesta också är tysta. Några skäms och tror att de får skylla sig själva eftersom det inte handlat varenda liter mjölk på rätt ställe. Några tänker att om de håller käften så kanske de klarar sig – den här gången. Några tror att de själva hör till vinnarna. Men vem vinner på att vi urholkar vårt land?
Ingen! Städerna är bräckliga organismer som inte klarar sig utan stöd från andra. Jag ger det gärna, men den utsugarmentalitet som nu råder är något helt annat än det. Fråga förortsborna. De vet vad vi landsbygdsbor talar om men märkligt nog är det ofta vi som ställs mot varandra. Vi – som egentligen borde gå samman och föra gemensam talan mot det vanvett som pågår. Slump eller strategi? Varför talar ingen längre om solidaritet?
Inez Abrahamzon
Klistrar in några artiklar som gett inspiration.
http://www.fria.nu/artikel/113979
http://www.barometern.se/reagera/orattvis-fordelning-i-dagens-samhalle(3693507).gm
http://www.dagensarena.se/opinion/skandalos-behandling-av-norrland/
http://lottagroning.se/kara-regering-vi-kan-ta-hand-om-landsbygden-sjalva-ni-slipper/