Sedan regleringen av bankerna upphörde, i mitten av 80-talet, så har kriser drabbat bankerna med jämna mellanrum. Senast var det 2008 när en fastighetsbubbla exploderade i USA och drog med sig stora delar av den övriga världen. I Sverige framförs ofta att vi är på väg att få en bostadsbubbla. Riksbanken har framfört åsikterna, liksom IMF vid flera tillfällen.
IMF är en förkortning av Internationella Valutafonden, som ska verka för stabilitet i ländernas valutasystem. Även Swedbank har uttryckt oro över hushållens skuldbörda, men verkar vänta på att statens ska ingripa. Jag har inte sett att övriga storbanker har yttrat sig. Frågan är tydligen känslig för bankerna.

Vad är det som driver fram oron? Jag listar några orsaker här:
* Enligt IMF uppgår den genomsnittliga amorteringstiden i Sverige till över 140 år.
* Bankerna i Sverige är mer än fyra gånger så stora som landets BNP och är därmed beroende av finansiering i utlandet.
* Hushållens genomsnittliga skuldnivå är över 1,7 gånger hushållens inkomster för landet som helhet. En gräns som många bedömare säger är mycket riskabel. Skulle ett prisfall på bostäder inträffa så skulle det slå mot både konsumtionen och bankerna. Den nivån har nu passerats och om man räknar enbart storstadsområdena är att skulderna är 5 gånger hushållens inkomster.

De förslag till lösningar som framförs är gamla och har på olika sätt provats tidigare
* Amorteringskrav
* Höjd fastighetsskatt
* Sänkning av bolånetaket, från 85 till 75 procent.
Åtgärder som testats och bara gett marginella effekter. Ibland skapat nya problem.

[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]

Dags för nytänk
Det känns som det är dags att tänka nytt. Det som det aldrig pratas om är hur totalt snedvridet boendet i landet har blivit. I den allmänna debatten pratas det ofta om ”glesbygdsproblem”, men inte lika ofta om ”storstadsproblemen.” Det som nu håller på att hända blir definitivt ett storstadsproblem.
Tänk dig själv, omkring 2/3 av landets befolkning bor i större städer, med en skuldsättningsgrad som är mellan 4 och 5 av hushållens inkomster. Eftersom hela landets skuldsättningsgrad beräknas vara drygt 1,7 så är alltså landsbygdskommunernas siffror sannolikt nere på under 0,5. (Ingen exakt matematik)

Det blev mycket siffor men en förenklad sammanfattning innebär att inga hushåll i glesbygden kommer att orsaka bankerna några större kreditförluster. Staten kommer då inte heller att behöva utlösa några garantier för de områdena. Däremot kommer massvis med hushåll i de större städerna att få problem när bubblan brister.
I de tre tidigare finanskriserna, efter avregleringarna, så är det framförallt bankernas verksamhet i storstäderna som orsakat förlusterna, d.v.s. deras kunder har inte kunnat betala sina lån. Men kreativa politiker och bankdirektörer har givetvis sett till att små lönsamma regionala banker har lagts samman med förlustbankerna och så har ordningen återställts för några år igen. Givetvis med den skillnaden att bestämmandet har flyttats från glesbygden till storstäderna och de nya cheferna kan räkna upp sin bonus med några procent.

När ekonomin åter sätter fart så glömmer de centrala bankledningarna historien och i stort sett all satsning genom ny kreditgivning läggs till storstäderna. Kortsiktiga bra vinster som med ett intervall av 8-10 år brukar orsaka jätteförluster, medan glesbygdskontoren med en långsammare utveckling inte orsakar banken några förluster.

Politikerna, d.v.s. finansministern och finansmarknadsministern brukar då ruska förtvivlat på sina huvuden framför tv-kamerorna och kräva att bankerna ska sänka sina räntor, minska fondavgifter och annat. Men i handling ske ingenting. Bankerna äger landets transaktionssystem och bankernas omslutning är fem gånger större än statens, så varför utmana.

Den utveckling som vi nu är inne i riskerar inte bara en jättekrasch för hushållen i storstäderna när bubblan brister. Att samla alltför mycket folk på en begränsad yta innebär också:

1. Ökad kriminalitet i områdena.
2. Motsättningar mellan människorna – vilket gynnar partier som har som mål att ställa grupper mot varandra. Ingen av de s.k. etablerade partierna kan önska detta.

Förslag på åtgärder
Nu när varningsklockorna ringer från många håll skulle jag vilja se lite nytänkande från politikerna. Att de tar kommandot över landets utveckling på ett mera påtagligt sätt än tidigare och då kan ovanstående siffror vara en ledstjärna. Jag menar dessutom att strävan ska vara att jämna ut förhållandena över hela landet.Eftersom ingen regering kan önska att landsbygden helt ska ödeläggas måste nu nya grepp tas. Låt bankerna tillsammans med staten bli det verktyg som de faktiskt är eftersom de äger transaktionssystemen och gör det attraktivare, även ekonomiskt, att bo utanför storstadsområdena. Åtgärderna måste hanteras långsiktigt och är t.ex:

1. Flytta statliga myndigheter till glesbygden. Inte som en isolerad företeelse utan som en del i ett stort paket. Personalen vid dessa myndigheter ska känna att de även kan utvecklas utanför storstäderna och bostadstrycket minskar en aning i storstadsområdena.

2. Styr mera av bankernas kreditgivning till landsbygden. Kreditriskerna är mycket små och bankerna skulle, som ”tack” behöva avsätta en lägre kapitaltäckning för krediterna i landsbygdsområdena. Kreditgivning i storstäderna skulle därför kräva högre kapitaltäckningsgrad, eftersom kreditriskerna är större där.

Här kommer det att bli ett ramaskri bland bankcheferna för de stora bankerna, eftersom de under många år flyttat verksamhet till framförallt Stockholm. När det gäller den minskade kreditgivningen i glesbygden så har det alltid försvarats med att bl.a. marknaden är alltför svag och bankerna därmed skulle ta alltför stor risk.
Med facit i hand så borde även de kunna erkänna att inga kreditbubblor någonsin har startat i glesbygden och att kreditförlusterna är försumbara.

3. Återför fastighetsskatt för vattenkraftsfastigheter, till berörd kommun.
Det här ämnet har jag berört i ett tidigare inlägg då jag bl.a. använde min gamla hemkommun Ragunda som exempel. Jag använder Ragunda än en gång.

Kommunen producerar omkring 10 % av landets vattenburna el. Har 9 stora kraftverk inom kommungränsen och har mer än de flesta andra kommuner i landet bidragit till landets välstånd. Det är i kommunen som kraftverksfastigheterna ligger all el produceras och det är i kommunen som alla miljömässiga effekter blir. Fastighetsskatten för kraftverken i Ragunda uppgår till omkring 350 miljoner kronor. Ragunda kommuns totala budget är omkring 320 miljoner och de tillhör nu de fattigaste kommunerna fast det borde vara precis tvärtom. Det finns beräkningar som visar att om utvecklingen fortsätter så har Ragunda kommun inga invånare kvar om 50 – 75 år.
”Sista man släcker ljuset” låter paradoxalt äkta i landets kanske kraftverkstätaste kommun.

Sammanfattning
De här åtgärderna skulle få många positiva effekter. Utflyttningen av myndigheter skulle ge en nystart för den ort de lokaliseras och en viss lättnad i bostadstrycket i Stockholm.
Bankernas förändrade kreditgivning skulle förbättra för företagsamheten utanför storstäderna. Näringslivet skulle få förutsättningar att spridas och jag är övertygad om att kreditriskerna för bankerna skulle sänkas.
Beträffande fastighetsskatten så är det fullkomligt befängt att de kommuner som producerar mest (?) el nästan ska gå under. Skatteintäkterna skulle årligen gynna kommunernas utveckling, kommunalskatterna kunna sänkas och även av den anledningen dra till sig ökad befolkning och ett växande näringsliv.

Torbjörn Ohlsson, Frösön har arbetat i många år på bank och skriver mestadels på sin egen blogg, ”Tankar från Runudden”