Så fick då Vänsterpartiet inflytande över politiken trots centerns och liberalernas krav på att de skulle isoleras i politiken. Jag undrar om de två borgerliga samarbetspartierna upplever det som lika hemskt som när KD och M började samtala med SD? Vänsterpartiet har ju onekligen varit ett rött skynke inte minst för liberalerna. Är ni lika gamla som jag minns ni säkert den enorma kritik Lars Ohly utsattes för när han envisades att kalla sig kommunist. Han betecknades som en skam med rötter i kommunistdiktaturen och stalinismen.
Föraktet från borgerligheten har inte försvunnit under åren. Jan Björklund var alltid väldigt tydlig i sina åsikter om vänstern. Socialdemokraterna å sin sida har alltid haft nytta av kamrat fyra procent. De har hjälpts åt och vänstern har alltid stöttat en socialdemokratisk regering. Nu stormar det dock i hela det politiska landskapet och socialdemokraterna har övergett vänsterpartiet. De trivs bättre i det liberala sällskapet. Som gammalt statsbärande parti tror uppenbarligen Stefan Löfven att han är den enda kraften som kan värna det politiska lugnet och undvika kaos. Men han ser inte skogen för alla träd. Januariöverenskommelsen har skapat kaos i svensk politik, alliansen har spruckit, socialdemokraterna framstår som maktgalna, KD och M har marginaliserats så att SD blir deras enda alternativ. Och SD bara växer i styrka. Nu har också Jonas Sjöstedt fått nog – nu bildas allianser över alla blockgränser på grund av det stora missnöjet med Januariöverenskommelsen.
Segern var säkert bitterljuv för Jonas Sjöstedt när regeringen backade om Arbetsförmedlingen, nu vet han hur han kan påverka politiken. När vänsterpolitiska krav kan möta kritiken från höger tjänar samtliga på att samverka. Inget av de fyra partierna som är i opposition gillar regeringssamarbetet. Kritiken bottnar i svek, bristande demokrati och oheliga allianser. Det är alla ingredienser vi hittar i en gammal Riddar roman!
En pressad Stefan Löfven tar till storsläggan, han funderar på vägar att runda vänsterpartiet och kallar de övriga tre partierna för rasister. Samtalsklimatet är just nu under all kritik, särskilt en statsminister måste tänka på vad han skickar för signaler. Åsiktspoliser, hat och hot är ständigt förekommande och det underminerar vår demokratiska grundsyn.
Kampen om makten håller på att gå överstyr. De fyra partierna som slöt Januariöverenskommelsen trodde de var smarta. De räknade inte med att ytterligheterna kunde hitta varandra. De borde de ha gjort, i kommunerna finns det breda och oväntade allianser. Det blir så när politiska representanter tröttnar på lång maktinnehav som inte utvecklas eller löser några problem.
Det som händer i politiken kan för betraktare vara både roligt och spännande, men för landet, för demokratin och utvecklingen är det sorglig historia.