Med några få undantag har partiledarna uppvisat en föreställning där inkompetensen lyser som neonskyltar. Det är svårt att förlika sig med att det trots allt är den här samlingen som tänker sig leda landet.

”2018 är det mest osannolika politiska år som jag upplevt under mina 33 år som aktiv politisk journalist,” skriver KG Bergström i sin avskedskrönika på Expressen. KG är inte vem som helst han är en journalist som följt politiken sedan 1950-talet. Han är minst sagt förvånad över att Sverige fortfarande inte har en regering. Lika uppseendeväckande är att förlorarna slåss om makten.

Vissa tycker att regerings schabblet är charmigt, de kallar det för en demokratisk process. Men vad är det för charmigt med ledare som tappat kontakten med väljarna, verkligheten och sitt uppdrag som politiker?  De verkar tro att de deltar i någon Robinsson såpa där det gäller att hålla ut längst.

KG Bergström skriver i sin krönika att Sverige har blivit som andra länder i Europa. Jag tycker att vi har blivit värre! Jag är fullt medveten om att jag som journalist måste passa mig för att inte skapa politikerförakt, men i det här läget är det knappast jag utan politikerna själva som är ansvariga för sin framtoning i media.

Varför är jag då så arg;

1. Politikerna säger sig motarbeta rasism och främlingsfientlighet fast de i själva verket göder dessa rörelser. SD har ökat från 5 procent 2010 till över 17 procent idag. Många av partiernas traditionella medlemmar känner sig utstötta och stämplade som rasister eftersom de är kritiska mot en asyl och integrationspolitiken som havererat. Märk väl olika opinionsundersökningar visar att svenskarna inte är emot invandrare utan snarare den dåliga politiken. I EU har de ”bruna” partierna fått en sådan stor uppgång att det finns risk för att de är i majoritet vid nästa val. Nazisterna har också vuxit och jobbar helt öppet i flera kommuner. Trots detta finns inge självkritik inom sjuklövern.
2. Inför julen har ropen på hjälp varit många. Över 35 000 uteliggare, alltfler barn som vräks, barn som är fattiga. Människor beroende av assistans ropar förtvivlat på mer hjälp. Men ingenting har bitit på våra partiledare. Inte en politiker har stigit fram och lovat hjälp, reformer eller en bättre politik. Bristen på ledarskap och ansvar för landet är väldigt tydlig.
3. Jag vet att det finns många äldreboenden som är fantastiska, jag vet att också många äldre har en väldigt bra tillvaro, men det finns undantag. På mailen har jag fått skräckexempel om hur gamla plågas, en av mina vänner mamma fick ett plågsamt slut på grund av slarv inom sjukvården. Många äldre väljer att svälta sig till döds. Jag fick ett samtal från Elsie Borglin, minns ni henne hon som tog strid för att leva när hon bokstavligen bara hade skinn och ben kvar. Nu mår hon mycket bättre och har blivit de äldres och vanvårdades kampgeneral. Hon berättade att hon skrivit 50 brev till Stefan Löfven och många brev till övriga partiledare om vanvården av äldre. Inte ett svar har hon fått. Nu vänder hon sig till EU-domstolen. Elsie är ett hopp!
4. Den dåliga politiken och tidigare politiska skandaler gör att trovärdigheten för skatterna och välfärdslandet håller på att urholkas. Varför ska vi betala så höga skatter? Frågan är berättigad. Elbolagens gigantiska nätavgifter knäcker människor ekonomi. NUON skandalen och omställningen till olönsam vindkraft gör att nätavgifterna är tre gånger högre än elkostnaden. De regioner som producerar mest vattenkraft har de högsta avgifterna. Det känns som ren stöld. Klyftorna ökar! Var inte vi ett land som arbetade för välfärd åt alla och rättvisa. Idag är det medelklassen som gynnas, de sämst ställda har forslats över till frivilligorganisationer. Är det solidaritet att välfärden är till endast för dem som har arbete, inte är sjuka och absolut inte är gamla?
5. Klyftorna delar Sverige. Den utstuderade storskaliga politiken dödar landsbygden, urholkar förutsättningarna för små kommuner och små skolor. Vi har ett statsbidragssystem som gynnar stora städer och stora enheter. Vi har en exploateringspolitik när det gäller naturtillgångar och äganderätt som skapar elände, misstro och inte minst en önskan hos allt fler utanför tullarna att slippa vara en del av Sverige. Kraven på Swexit växer.

Jag skrev en krönika i Expressen före jul att partiledarna borde ägna julhelgen åt att ge Sverige en regering. Men de fick en månad till att fundera och prata. Löfven och Kristersson stämde av i går. De har inte bråttom att finna någon lösning. Jag vet också att många ogillar när man ägnar sig åt eländesbeskrivningar. De stödjer populistpartier hävdar de. Givetvis är det så att inte alla problem i välfärdssamhället är politikernas fel.  Vi alla har också ett ansvar och vi måste bidra för ett bättre samhälle. Men när ett land håller på att slitas itu då borde politiken ta detta på allvar.