Den politiska farsen som nu pågår i Sverige har egentligen väldigt lite med Annie Lööf och Jan Björklund att göra. De tror att de styr politiken, men taktpinnen har Stefan Löfven. Det värsta är att dessa tre partier också säger sig motarbeta allt inflytande från SD när de i själva verket släpper löst ett enormt folkligt missnöje som riskerar att minimera deras egna partier och gynna högerpopulismen.

Enligt nyhetssajten Europasportalen som hänvisar till en undersökning gjord av Jacques-Delors-Institutet i Berlin, förväntas den högerpopulistiska partigruppen i parlamentet, ENF, gå från dagens 34 till 70 mandat i EU-valet. Samtidigt har socialdemokraterna marginaliserats i många EU-länder och det mest tragiska är att ingen egentligen vet vad socialdemokratin står för längre. Stefan Löfvens stora valförlust visar så tydligt på splittringen inom partiet. LOs väljare vill ha mindre invandring, medan många inom medelklassen anser att det är okej med en ännu större invandring. Invandringen är idag vattendelaren i politiken. Det blir så tydligt eftersom det partipolitiska etablissemanget motarbetat SD sedan den kom in i riksdagen 2010. Strategin har inte varit lyckad i takt med motståndet har partiet ökat från 5,7 procent till 17,43 mandat i årets val.

Jag trodde decemberöverenskommelsen var det absolut bottennappet i vår demokratiska historia, då alliansen frivilligt satte sig på åskådarplats och stödde en socialdemokratisk regering. Men icke, nu är ett ännu värre scenario under uppsegling. Två partiledare splittrar alliansen, för att stödja en socialdemokratisk regering och kräver att den ska driva en tydlig högerpolitik.

Stefan Löfven som är väldigt intresserad av att behålla makten ser sina möjligheter att få sitta kvar som statsminister. Resultatet skulle bli en socialdemokratisk högerregering, ett starkare SD och två borgerliga partier som riskerar sin plats i riksdagen. Jag känner sorg över att behöva beskåda tre partiledare som överväger att såga av den gren de sitter på. Jag känner särskilt sorg över en socialdemokrati som bildades för rättvisa och demokrati, men som numera sällan pratar om de sämst ställda och använder demokratin bara för att behålla sin maktposition. Portalparagrafen att demokratin ska genomsyra samhället i alla led, gäller nu bara de som tycker som partiledningen.

Socialdemokratiska statsvetare, partidistrikt och vissa kommunalråd ser möjligheter med att driva en center och liberal politik. De skockar förväntansfullt i hopp om en ny s-regering. Det farligaste som finns för ett parti är dessa medlöpare som bara säger ja till partiledningens kamp för makten. Medlöpare som stämplar pensionärer, byggnadsarbetare och ensamstående som rasister för att de lämnat partiet och röstar på SD. Människor i behov av assistans, 10 000 äldre uteliggare, vanvårdade i äldreomsorgen har inte längre någon som talar för dem i riksdagen. Vad vill socialdemokraterna mer än att ha makt? Jag vet inte det längre.

Jag sitter på åskådarplats ser ett folkhem slås i spillror med ett gäng käcka gladiatorer som slåss mot Goliat.