Så kom ljuset, solen och värmen. Snödrivor smälter och livet i Latikberg känns otroligt priviligierat. Härnäst vet vi att vårfloden och tjälskotten kommer. Enorma krafter släpps loss. I våra nejder finns både mental och fysisk beredskap. Vi vet att en igenfrusen vägtrumma måste tinas upp, hur olämpligt i tid det än må vara, annars kan hela vägen följa med när floden kommer.
Illa hanterat slask innebär stora risker och kan få ödesdigra konsekvenser. De kunskaperna verkar ha gått institutioner som svenska akademien helt förbi. Likväl som att vissa problemen behöver hanteras både akut och långsiktigt. Även klenoder med många hundra år på nacken kan annars vara borta i ett nafs. Det handlar om naturlagar och vem eller vad som har herraväldet i sanningens minut. Att en förhållandevis liten brand kan sätta fyr på ett helt land, visade nedbränningen av Anita Grimvalls kåta i Stenträsket. Symbolvärdet är grejen. Elden och tårarna blev sinnebilden för statens brutalitet mot den lilla människan.
Snille och smak kan bli synonymt med inskränkthet och omdömeslöshet
Striderna i akademien och i Stenträsket är tydliga. Vi känner igen när historien upprepar sig. Mentalt är vi faktiskt också förberedda på maktmissbruk av den här typen. Vi vet också att avskurenhet från samhällets mer normala liv – oavsett om det handlar om kriminella gäng eller svenska akademien – leder till subkulturer. Miljöer där egna värdesystem skapas och där medlemmarna hellre följer sina egna lagar än andras. Att de som är ansvariga för akademiens ordlista inte själva förstår innebörden av ord som jäv och övergrepp blir dess värre förutsägbart. Ord som ”snille och smak” kan då förstås också bli synonyma med det som vi andra uppfattar som inskränkthet och omdömeslöshet. Att de som sitter kvar, inte tycker så är provocerande för de allra flesta – även medierna.
Något som däremot verkar vara helt okej anno 2018, är att vissa storstadsbor helt oemotsagda får kabla ur sig den ena oförskämdheten efter den andra. Och att ordet glesbygd blivit ett skällsord. I början av mars berättade exempelvis ett finanslandstingsråd i Stockholms län om hur trött hon var på att ”betala miljarder till glesbygden”. Om Svenska dagbladet brytt sig de allra minsta om fakta, finns siffror att tillgå som visar att vi som bor i de sju skogslänen sammantaget betalar ungefär sju miljarder kronor mer i kommun/landstingsskatt än motsvarande antal människor i resten av Sverige. Respekt? Nej, vissa sanningar är sannerligen mer svårtuggade än andra.
Äntligen är islossningen på gång, nu j-lar händer det!
Just därför var det i förstone mer än förvånade när Peter Wolodarski, ledarskribent på Dagen nyheter, levererade ett av årets bästa inlägg om hur resurser nyttjas och fördelas i vårt land. Han skrev om orättvisorna och fördomarna. Och gjorde det med bravur! Förklaringen visade sig vara enkel. Artikeln byggde på siffror som Stockholms handelskammare tagit fram. Bra siffror. Och från en källa trovärdiga för storstadsetablissemanget. Det blev på riktigt och under ett par dagar tänkte jag att islossningen var på gång. ”Nu j-lar händer det!”
Då landade regeringens proposition om ”ett enhetligt regionalt utvecklingsansvar” på mitt bord. Och med den, insikten att förändringens friska vårvindar är minst lika viktiga för regeringen som akademien. Med demokratiska medel ska systemfel och orättvisor tydligen upprätthållas även fortsättningsvis. Historien har ju med största tydlighet visat att landstinget är den regionala organisation som lyckats allra sämst med att fördela resurser. Regionerna har varit föregångare när det gäller nedläggning av service och välfärd som akut- och tandvård, busstrafik- ja allt.
Är det här ett skämt? Eller är det ett sätt för staten att administrera sitt icke-ansvar?
Att lägga utvecklingsansvaret på regionnivå är i mina ögon som att utse Horace Engdahl till jämställdhetsminister. Trovärdigheten är lika med noll!
Trösten är att uppdämd vrede, precis som vårfloden, förr eller senare kommer att braka loss.
Inez Abrahamzon
publicerad april 2018