Vi har under flera år haft en politisk policy på högsta nivå som innebär att ansvariga politiker vänder ryggen till stora problemen och budskapet är att detta talar vi inte om. Orsakerna har varit många. Men framför allt har det gällt integrationen och asylpolitiken. Det funnits en stor oro och en allmän rädsla bland ledande politiker men också inom media att tala klarspråk. En viktig anledning har varit rädslan för att skapa rasism eller underblåsa den rasism och de fördomar som redan finns mot människor från andra länder och med andra religioner. Idag håller pendeln på att svänga, medierna rapporterar på ett sätt som de inte gjort förr och öppenheten är större.

Annat var det för några år sedan. Jag skrev en krönika i augusti 2015 efter det brutala knivmordet på Ikea i Västerås när en asylsökande fått avslag på sin ansökan och i maktlöshet eller raseri dödade två personer.Efterdyningarna till attentatet var skrämmande. Hatet steg fram och asylboenden rymdes ut. Men ansvariga politikers agerande var lika illa. De teg. De sa ingenting om attentatsmannen, ingenting om offren, ingen offentlig kondoleans till offrens anhöriga. Ett liknande attentat skedde i Norge på en buss och till skillnad från Sverige till sände både statsminister Erna Solberg och Arbeiderpartiets ledare Jens Stoltenberg kondoleanser till de anhöriga. Sedan följde en debatt om hur asylpolitiken fungerar och framför allt hur man hjälper dem som får besked om utvisning. Jag blev hårt angripen av många för den krönikan, hur kunde jag peka ut en asylsökande på detta vis. FD vänsterledaren Lars Ohly twittrade om att jag hade den sorgligaste utvecklingen av alla politiska kommentatorer han följt. Som ett brev på posten blev jag förstås stämplad som brun.

Annat var den när jag skrev ännu en krönika om de asylsökande som sattes på bussen i Malmö med löften om någon timmes resa och sedan hamnade i Östersund på Grytans asylboende. Där vägrade de stiga av bussen i protest mot hur de blev behandlade. Jag hyllade dem och skrev att äntligen var det några som vågade protestera mot en asylpolitik som inte fungerar. Jag fick 700 hatmail. De flesta, inklusive tyckare i media menade att asylsökande ska hålla käften och vara glada för att de får vara i Sverige. Även i det här fallet sa politiker just ingenting om den misslyckade asylpolitiken.

Den röda tråden går igen. I veckan fick vi ett lysande exempel på ”vända-ryggen-till” policyn när Norges migrationsminister från Fremskrittspartiet Sylvi Listhaug var på besök i Rinkeby. Heléne Fritzon som är regeringens motsvarighet ställde in norska ministerbesöket för att hon inte ville delta i hennes valrörelse och i hennes förtalskampanj om Sverige. Ja bättre fly än illa fäkta är ett träffande ordspråk när det gäller Hélene Fritzon. Varför inte möta kritiken och istället ge regeringens bild över läget och informera om vad som görs och bör göras.

Jag tror inte på att förtalskampanjer bara ska får fortgå utan motstånd. Det är samma fenomen som när folk vänder ryggen till nazisterna. De låtsas som de inte finns. Eller protesterar mot att de finns genom att försvinna. Det är nästan banalt. Sverigebilden har drastiskt förändrats i världen pga reportage av olika utländska medier som ger onyanserade bilder av läget. Vi är ett dåligt exempel på integration därför åker de hit. Men sanningen är den att de värsta exemplen går att finna i alla länder. Ytterligheter finns alltid.

Sverige är tacksamt att bevaka för vi har en policy att vända ryggen till och därmed accepterar vi den förtalsbild som finns. Hélene Fritzon vände ryggen till Sylvie Listhaug, precis som ansvariga politiker gjort i alla år när det gäller gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Oroligheterna i förorten styrs i mångt och mycket av den organiserade brottligheten och internationella ligor. Det har inte heller varit något tydligt politiskt budskap under åren utan av samma rädsla för rasism har ledande politiker först nu börjat ta i problemen. Det är så dags, nu när fördomar och ilska redan pekat ut invandrare generellt som det stora problemet.