Tiderna förändras liksom förutsättningen för politiken. Idag styrs väldigt mycket av politikernas agerande och deras politik av känslor. När samhällsproblem blir akuta kommer ofta en politisk reform. Ett aktuellt exempel är asylpolitiken. När flyktingströmmarna ökade öppnade Sverige sina gränser. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven gick i täten och bjöd in till Sverige med öppna armar. När sedan strömmen av asylsökande blev för stor så vi inte längre kunde hantera dessa människor i kris stängdes gränserna. Kontentan vi kan dra av detta är att det fanns ingen analys eller organisation över läget utan den politiska strategin byggde på känslor, först positiva och sedan när problemen tornade upp negativa. I kontakten med väljarna var argumenten också känslostyrda. Först öppna era hjärtan och klaga inte, vi är solidariska. Sedan övergick politiken i att bemöta den starka kritiken från medborgare och framför allt SD. Sverige kan inte ta hela ansvaret, vi stänger gränserna, vi tar ansvar!

Samma känsloargument styr satsningen på polisen. Först centralisering, toppstyrning och ny organisation. Kritiker tas inte på allvar trots massavhopp. Brottligheten framför allt den organiserade tonas ner. Kritiker anklagas för att skapa rasism om de pekar ut vissa folkgrupper. Sedan exploderar gängkriminaliteten och vardagsbrotten prioriteras ned och tryggheten utmanas. Då kommer storsatsningen på polisen. Pengar blir poängen inte en vettig organisation. Återigen känsloargument. Vi står för ett tryggt Sverige!

I allt detta finns en uppenbar rädsla för de medborgare regering och riksdag representerar. De flesta partier har idag tappat kontakten med sina väljare. För folkrörelsepartierna är det särskilt uppenbart. Toppolitiker är helt enkelt rädda för att möta sina kritiker, de vill inte ha någon debatt och ingen kritik. Riksdagspartierna har hittat en annan väg att överleva. I takt med att medlemmarna försvinner ger de sig själva ökat partibidrag – ett stöd som vi medborgare betalar vi skatten.

Rädslan för medborgarna och protesterna blev också väldigt tydliga i går när barnmorskor och kvinnor över hela landet demonstrerade mot en BB-organisation som inte fungerar, som riskerar liv och skickar födande kvinnor med värkar över hela landet och till och med till Finland. Protesterna har pågått länge. I Sollefteå Stefan Löfvens Ådalen har ockupanter i 200 dagar vägrat lämna sjukhusets entré sedan BB stängdes ner. Stefan Löfven höll sommartal i Eskilstuna och nämnde inte demonstrationerna som pågick. På en fråga från Expressen konstaterade han att BB inte var hans område utan landstingens. Han har också vägrat träffa människorna i Sollefteå som protesterar, vilka annars är hans trognaste väljarskara. De enda politiker som uttalat sig är förstås SD, Jonas Sjöstedt som stödjer ockupationen och Ebba Buch Thor som gick i ett av demonstrationstågen. De övriga håller tyst. Alliansen är alltså inte bättre.

Om det nu är som Stefan Löfven säger att han inte har något ansvar för BB varför har han då en sjukvårdsminister? Varför är regering och riksdag så angelägna att prata om problemen i skolan? Det är kommunerna som ansvarar för skolan! Självklart beror det på att det är känslor som styr. Bättre fly än att illa fäkta brukar man säga. Men det är allvarligt med en politikerkår som fjärmar sig från väljarna. Så kan det inte fortsätta.