Varför finns ingen opposition på landsbygden då det gäller den förda landsbygdspolitiken?

Det finns många ytterst sannolika orsaker.

• Geisten har gått ur den äldre befolkningen. Till vem skall man vända sig? Alla tycks eniga i den politiska sfären. Så här skall det vara.
• Urusel självkänsla hos kvarvarande befolkning. ”Vi ä ju ingenting. ”Vi blir betraktade som en belastning för samhället i övrigt.
• Städernas koncept kan inte gälla på landsbygden, där det inte finns nog med folk. Pengar gör ingen verkan utan människor.
• Ungdomarna flyr, åtminstone de som lyckas bra i skolan, för då väntar välbetalda arbeten långt hemifrån, för de små tätorterna behöver inte den akademiska kompetens, som vi exporterar.
• Kompetensen är inte tillräcklig för att bjuda motstånd. Man blir bara rädd för att göra bort sig.
• Somliga försöker utnyttja det nya tillståndet till sin fördel och fogar sig.
• Central planering sker för att äldre skall flytta in till tätorterna.
• Skolor på landsbygden försvinner och därmed också en viss prägling för den bygd där man vuxit upp. Hembygdskänslan urholkas.

Ju fler som flyttar desto större blir trycket på de som är kvar att flytta. De som bor kvar utgör en hjälpande hand, om de som kommer på besök behöver hjälp med något, men vem hjälper den, de som stannar, om ingen finns att tillgå i närheten? Hur lätt blir det för en änka att bo kvar, när mannen gått bort?

Klåfingrig byråkrati är ett annat problem. Då är allt så värdefullt att inget får göras. Vindkraft skulle kunna ge mycket mer pengar än vad skogen med nuvarande priser ger.

De flesta hemman, över 70%, som står tomma på befolkning ägs, av de som har flyttat. Föräldrarna vill inte, kan inte ställa krav på de som skall ta vid. Det känns osolidariskt gentemot den nya generationen. ”Ska dem jetta ta över, vara kvar? Henna finns inget att leva på.” Staten har bestulit oss på vårt levebröd. De äldre har inte planerat för övertagande. Verktygen – maskinerna är föråldrade eller borta. Kunskapsbanken som de äldre besitter förs inte över till nästa generation. De har inte tid att lyssna. Många byar är mer eller mindre igenväxta med sly och skogen är på väg att ta tillbaka hela den uppodlade jorden.

Det blir ju så långt att pendla. Vad då? Hur är det för dem, som bor runt Stockholm? Pendlar från Uppsala, Enköping, Västerås, Katrineholm, Nynäshamn, Sigtuna, Norrtälje med flera. Kanske till och med Göteborg. Då kan man tala om pendlingens obehag. Trafikinferno, stress, social otrygghet, huliganism, extremt dyra bostäder mm. För oss som bor några mil utanför tätorter som Lycksele, Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Åsele, Dorotea. Att pendla in till tätorten är en baggis! Nästan ingen trafik. Men det finns en hake, när det finns för få arbeten av det mer kvalificerade slaget, som kräver t.ex. civilingenjörs kompetens. Näringslivet är för lågkompetensanpassat i inlandet, därför finns för få, som kan föra bygdens talan gentemot storstadsregioner. I det sammanhanget utgör även demokratin ett problem, som alltid skall anpassa sig till flertalet, men det borde gå att rätta till med vissa stoppålar, som inte får överträdas till fromma för glesa bygder.

Vi måste vårda våra råvaruzoner bättre.

Stordriften tar död på omlandet, den biologiska mångfalden urholkas – försvinner, våra historiska minnen, landskapen blir förstörda, söndertrampade av tunga maskiner.

Mera händer och armar i skogen och jordbruket. Mera småskaligt. Billiga råvaror är dessutom det största hotet mot den globala miljön. Då är det fritt fram att skövla, trampa med stora tunga maskiner och arbetstillfällen försvinner dit, där de inte borde vara.

Sedan skall vi veta att det kostar att ha en hembygd, och det kostar på att hålla föreningar och byastugor vid liv, fiskeföreningar som fungerar. Det krävs byfolk som kan bokföring och är villiga att ta föreningsansvar. Skarorna glesnar. Det mesta måste gå med ideella krafter, vilket också utgör ett tryck på oss, när projektpengar skall sökas. Det som skulle kunna vara ett arbetstillfälle skall göras gratis. Majoriteten har blivit ett stort problem för landsbygden.

Harald Holmberg