20 miljoner människor i EU röstade på den så kallade bruna kartan. Främlingsfientliga partier. Lägg då till att när det gäller valdeltagande var EU-valet en katastrof. De flesta struntade I att rösta. Valdeltagandet var lågt också I Sverige, men Sverigedemokraterna gjorde ett lysande val. Ett av skälen till det är att Jimme Åkesson återigen har fått ikläda sig offerrollen genom sabotage av möten och hån mot hans person.

[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]

Vi har fått en ny rörelse i Sverige, den kan kallas: ”Jag vänder ryggen till”. Jag vill inte kalla det för folkrörelse, men det är ett uppror från missnöjda medborgare som säger sig demokratiskt utnyttja sin rätt att protestera eller visa sitt missnöje. Den här nya rörelsen inriktar sig främst på Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Det intressanta för den nya rörelsen är inte Jimmie Åkesson eller SDs politik, utan det handlar snarare om hur vi bedömer och hanterar demokratin och yttrandefriheten. Lägger vi dessutom till hur protesterna genomförs måste vi också fundera över begreppet mobbing. Jag har arbetat med politik och och politisk journalistik i 25 år. Jag har varit med om demonstrationer mot politiska åtgärder som väckt avsky bland väljarna. Jag har varit med om hot och avsky för det jag själv skrivit. Hot gentemot politiker och andra som anses tycka fel eller se ut på fel sätt har ökat markant. Näthatet har blivit vardag.

Protesterna mot Jimmie Åkesson har tagit en helt ny form. Syftet med “att vända ryggen till” är att med demokratin som medel störa politisk verksamhet. Det tar sig olika uttryck till exempel att inte ta emot Jimmie Åkesson på arbetsplatser eller på olika sätt störa partiets mötet. Protesterna har också spridit sig till brevbärare som vägrar dela ut SDs valsedlar. Observera att det är bara ett parti som drabbas. De andra partiledarna ger sitt tysta medgivande till protesterna, i vissa fall är partierna med och organiserar dem. När Åkesson motas iväg eller arbetsplatser töms på folk är facken i regel mycket stolta över sina medlemmars agerande.

Det bidrar till en väldigt knepig situation. I och med att det rör sig om ett riksdagsparti, en person som får sin politiska verksamhet saboterad så är det utan tvekan kränkande särbehandling. Frågan som måste ställas är: Vad händer om det startas en motrörelse, om en annan gruppering av folket börjar agera på samma sätt mot Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt? Ska vi fortsätta vara tysta och låta gatans parlament ta över?

I Sverige har kraven på att vara politiskt korrekt blivit så starka att vi har glömt att vi måste respektera människors åsikter även om vi hatar deras politik. Vi tror att demokrati är att alla tycker som vi och att yttrandefrihet gäller de som tycker rätt. Argument måste mötas med argument, dumhet med kloka mottankar.Tänk om vi journalister också skulle ansluta oss till det tysta upproret. Då kan vi sitta tuta i horn och blåsa i lurar när någon vi intervjuar säger saker vi ogillar!

Demonstrationsrätten är ett självklart inslag i vår demokrati och en oerhört viktig säkerhetsventil, att människor får visa sitt missnöje. Men också den bör hanteras utifrån respekt för demokratins spelregler. Framför allt har EU-valet visat att vi alla varit tysta för länge och saboterat så många möten att SD fick strålande resultat.

[hr]
[wp_ad_camp_2]
[hr]