För några månader sedan förde politikerna en debatt om landsbygden. Det är ovanligt numera. Partierna försökte överträffa varandra, partier som mest fnyst åt Sverige utanför tullarna presenterade politiska program för utveckling utanför städerna. För många på landsbygden väckte detta oväntade intresse för deras situation ett visst hopp. Men debatten dog förstås ut, andra frågor blev viktigare än att försöka hålla hela Sverige levande.

[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]
Sverige är det land i EU där urbaniseringen är snabbast. SCBs statistik över den disponibla inkomsten Sverige, län för län för 2011 talar ett tydligt språk. De regionala skillnaderna är stora. Stockholms län toppar givetvis listan där den disponibla inkomsten är högst. 212 000 kr har hushållen i genomsnitt att använda för privat konsumtion, såsom bostad, mat, kläder och bil. Det kan jämföras med Värmland som ligger längst ner på listan där genomsnittet är 164 000 kr.
Det bör sägas att inget annat län kommer över 200 000 i disponibel inkomst. Närmast är Uppsala. Genomsnittet för den disponibla inkomsten i landet är 184 000 kr.

Nu är inte de regionala skillnaderna någon nyhet för något parti. Istället brukar argumenten vara att det behövs mer pengar i Stockholm för att leva. Visst är det så. I Stockholm kostar en liten etta omkring två miljoner kr medan du i Långshyttan i Dalarna kan köpa en fin villa för 18 000 kr. Det är med andra ord inte konstigt att stockholmarna behöver mer pengar för att leva, men därmed inte sagt att det är rätt. Om vi hade ambitionen att försöka se helheten när det kommer till landets utveckling skulle den politiskt styrda urbaniseringen framstå som riktigt korkad.
Varför ska en majoritet av landets invånare bo i några få stora städer medan övriga delar töms på folk? Människor har givetvis rätt att välja var de vill bo, men vi får inte glömma att politikerna organiserar landet så att det underlättar för människor att flytta till staden. Statliga myndigheter, inklusive polis, domstolar och skattemyndigheten centraliseras. I länen följer de regionala ledningarna samma mönster, små sjukhus läggs ner, offentliga verksamhet flyttas till större städerna och bensinmackar och små affärer får extra avgifter för transporter och annat försvårar deras verksamhet.
Det råder ingen tvekan om att många på landsbygden börjar tröttna. Minst två nya landsbygdspartier har bildats, aktionsgrupper finns som sträcker sig över flera län. Nu har också uppmaningen kommit till de politiska partierna. Leif Edh en landsbygdsbo som tröttnat skrev på For Futures blogg: Kära regeringen om landsbygden är så besvärlig så tar vi gärna över den själva.
Så tänker nog många. Kraven på att pengarna från vattenkraften, malmen och skogen ska gå tillbaka till de regioner som hyser dem.