Spread the love

Det här har varit ett stort reportage i Expressen, flera uppslag

Efter 21 mil på snöiga vägar från Luleå med storslagna vyer av skogar, berg, älvar och så renar förstås, kommer vi fram till Pajala. En liten kommun med 6 300 invånare. För bara ett par år sedan hade kommunen Sveriges högsta arbetslöshet, äldsta befolkning och en stadig utflyttning. Pajala var helt klart uträknad. Det fanns en strof som alla använde ”det löns inte” eller som de säger på finska ”ei se kannate”. Kent Nilsson hotellägare i kommunen konstaterar att han i 50 år blivit uppfostrad med orden att det kommer att gå åt helvete för Pajala.  Men nu, säger han, håller jag på att bli optimistisk, för gruvan har kommit!

Det är sig inte är sig likt i Pajala, mycket trafik, mycket folk i rörelse.  Vi träffar Satu Pääkkölä som är ute och går med sin son Sam. –Jag kommer knappat över gatan, säger hon och  skrattar. Förr såg jag inte en bil.

Optimismen har onekligen kommit till Pajala. Kommunen, som förr var ett sorgligt exempel, där kvinnor skeppades från Ryssland i hopp om att ungkarlarna skulle finna kärleken, har blivit Norrbottens Klondike. Fort har det gått. För två år sedan började det kanadensiska bolaget Northland Resources sin verksamhet. Då var det bara skog i Kaunisvaara. Den 18 oktober avlossades den första salvan och nu börjar malmen brytas för att börja skeppas ut i januari. Just nu jobbar 800 personer för att förbereda öppnandet av gruvan och dessutom anställs personal på löpande band. Företaget fick 4000 tusen sökande till jobben berättar Niclas Dahlström stolt informationschef.

Vi går till kommunkontoret för att träffa kommunalrådet Kurt Wennberg och Vd:n för Näringslivsbolaget Markus Pekkari. När vi kommer in genom dörren hör vi fniss och glada skratt. Har det hänt något frågar jag Kurt Wennberg men han bara konstaterar att det är fikapaus och att folk har kul på jobbet.

Det är sällan jag besöker ett skrattande kommunkontor, men snart förstår jag varför.

Avveckling har vänts till utveckling säger Kurt Wennberg och berättar att 1050 människor står i bostadskö och att byggandet av nya bostäder pågår för fullt. De räknar med att gruvverksamheten kommer att skapa minst 800 jobb. Drygt 450 i gruvan och 350 i logistiken. Det är lastbilar som ska köra malm/slig mellan Pajala och Svappavaara där den sedan omlastas på järnväg upp till Narvik och sedan ut i världen.

Det är ganska unga människor som står i bostadskö, säger Kurt Wennberg. -De är födda på 80-och 90-talet och heter Svensson, Gustavsson och Lindholm, namn som vi har inte har i Pajala. Här heter vi Uusitalo eller Pekkari.

Kurt Wennberg hoppas att kommunen har 600 nya bostäder de närmaste åren. Det är även privata entreprenörer som går in och bygger. Bland annat rustas den gamla skolan mitt i centrum. Där ska det bli lyxlägenheter och priserna är höga. 3 miljoner för 77 kvadratmeter, det är priser som Pajala aldrig tidigare har varit i närheten av. Målet som politikerna satt upp är att Pajala ska ha en befolkning på 10 000 år 2020, men Kurt Wennberg säger själv att det är lite optimistiskt. Folk på stan skrattade åt den visionen.

Men Kurt Wennberg slår fast att det gäller att ha en strategi. Det finns en rädsla för att Pajala precis som Kiruna och Arjeplog ska utveckla en oljeplattsformsekonomi, som innebär att folk inte flyttar till kommunen utan bara är där under sina arbetspass men skattar och är skrivna någon annanstans. I Pajala tror man på att tillgång till bostäder kan vara nyckeln. Attraktiva bostäder. Nu ska man bland annat börja planera för sjönära bostäder på solsidan av älven. Bostadsbyggandet har inneburit att kommunen har anställt flera nya på Plan- och Byggavdelningen, unga tjejer som bland annat kommer från Stockholm och Växjö.

– Vi måste ha infrastrukturen säger Kurt Wennberg, det är inte bara bostäder som ska till utan även vägar annan kommunal service. Förr hade vi en investeringsbudget på 17 miljoner, idag är den på 350 miljoner. Vi skulle behöva mer .

Är det ändå inte ett vanskligt projekt, frågar jag? Tänk om fok inte flyttar hit. Titta på Arjeplog som haft många miljoner investerade i biltestverksamheten och ändå tvingas be kommuninvånare att jobba gratis för att tekniska kontoret inte har några pengar. Är ni inte rädda för att gå i konkurs?

Både Markus Pekkari och Kurt Wennberg är övertygade om att de måste satsa för att vinna.

– Förra året fördubblades antalet företagare, 33 procent är tjejer och nyföretagare i alla möjliga branscher, säger Markus Pekkari.

– Du måste förstå att vi känner hopp säger Kurt Wennberg. Vi har varit uträknande länge. Det är som fotbollsmatchen Sverige- Tyskland när vi låg under med 4 – 0 och sedan lyckades vända allt och kvittera. Landslaget har Zlatan och vi har Waplan, vd:n på Northland.

Kurt berättar om första gången de bussade upp kvinnor till Pajala. Det var 1987, då startade bussen i Stockholm, den var fullsatt av förväntansfulla kvinnor. Mediepådraget var stort.

-Det var bara det att under vägen upp till Pajala möttes kvinnorna av löpsedlar med bilder på den traditionella mannen häruppe. Han hade Pajalakostym alltså Helly Hansen tröja och stor prilla. Kvinnorna började hoppa av redan i Uppsala. När de kom till Övertorneå var det en stor bild av en förfriskad Pajalaman på löpsedeln med snuset rinnande på hakan. Där hoppade den sista kvinnan av. Det var tre kvinnliga journalister kvar i bussen när den anlände till Pajala, skrattar Kurt Wennberg.

Men nu har kvinnorna nått Pajala. Satu Pääkkölä som vi mötte tidigare berättade att hon alltid drömt om att bo i Pajala, som hon flyttade upp 2002 och träffade kärleken. Nu har  hon utbildat sig till undersköterska och fått jobb.

Tre nyinflyttade unga tjejer hittar vi på kommunkontorets Plan och byggnadsavdelning. Lisa Stridsman har flyttat hem med sin man och tagit över släktgården. Sofia Hultberg från Stockholm kom tillsammans med kompisen Annie Knutsson från Växjö. Alla trivs bra även om det inte finns någon kafékultur i Pajala.

Det är ingen som är ute och fikar och det heller ingen som går på after work. Folk kommer ut vid tio elva tiden säger Sofia Hultberg.

Annie Knutsson skrattar och säger att hon gillar att sporta och skidbackarna är inte långt borta.

– Vi har blivit hembjudna till arbetskamrater, där fick vi basta och sedan äta älgstek. Jag var på bio häromkvällen och det var bara jag där.

Efter en kväll i Pajala och efter kvinnornas vittnesmål så råder det ingen tvekan om att det skulle behövas lite mer flärd, social samvaro och bättre restauranger. Har man inte jakt och skoter och en fylla sent på kvällen högst på önskelistan känner man sig ganska vilse och ensam.

Gruvan är knappast ett knappast ett glamoröst jobb, utan lortigt och skitigt. Men Northland har haft som ambition att göra gruvan till den mest jämställda. Även där är det många kvinnor som jobbar. Mia Lahti som kör den enorma gruvtrucken jobbade i äldrevården tidigare och hon tycker det här jobbet är mycket enklare. Hon trivs jättebra. Även på golvet bland processoperatörerna finns många kvinnor.

Gruvan som lyfter en kommun och för närvarande räknas som Sveriges största industriprojekt är en mäktig upplevelse. Det är mycket som har hänt på två år. Detta enorma område på 3000 hektar kryllar av människor från många olika länder. Själva gruvbrytningen planeras numera i några baracker en bit bort från själva gruvan. Målet är att skeppa iväg 4,5 miljoner ton per år 2014 och 2015. Företaget har satsat fem miljarder hittills och inte fått in en krona men det räknar med att gå med vinst inom fem år. All malm det ska ta upp de närmaste åren har redan sina köpare. På sikt blir gruvan i Kaunisvaara en mycket god affär.

Rune Uusitalo är en av dem som tvingat sälja  sin mark och kommer att få se sitt hus försvinna i den svarta sligen. Han är inte överlycklig över gruvan. Han är rädd för att kommunen tar sig vatten över huvudet. Han tror inte på så hög inflyttning. Vem säger han ska ersätta historien? Jag är byålderman och hela min by kommer att försvinna.

Kommunen får inga större inkomster av gruvan, det enda sättet att få in pengar är att folk flyttar till Pajala och betalar skatt där. Annars blir det tufft för en kommun som skänker bort sina malmfyndigheter. Kunde ni inte driva gruvan själv frågar jag?

Markus Pekkari Vd på näringslivsbolaget skrattar, med vår investeringsbudget på 350 miljoner skulle det ta 2000 år innan första malmen kan brytas, säger han.

Vi får se hur det går för Pajala. Men just nu glöder det av utveckling. Vi går in på Diakonen innan vi lämnar Pajala och pratar med Dick Lundqvist och som många andra köper vi några trisslotter.

-Vi säljer lotter och spel som aldrig förr säger han. Keno är störst. Vi vinner eftersom vi deltar i tävlingar mot andra städer och säljare.  Mina två anställda tjejer vann en resa till Barcelona får någon månad sedan och nu fick de åka till London, säger Dick Lundqvist.

Lotta Gröning på tur i Norr

Dela:

2 Thoughts on “En berättelse om Pajala”

  • Borde det inte vara möjligt att kräva motprestationer från gruvföretagen? Typ, ett fik, riktiga bostäder till arbetarna. Eller är det tvärtom kommunen som smörjer gruvföretagen för att de ska exploatera? Det känns tyvärr som en luftbubbla detta, som spricker när gruvföretaget drar vidare till nästa ort…

  • Haha det var en glad bild över kommunhuset. Tyvärr efter att ha köpt ett hus av kommunen för några år sedan så har en helt annan bild och inte så trevlig .
    Såg din blogg då jag sökte efter kommunens tfnnr 🙂

Lämna ett svar till Agneta Jacobsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *