Nu har miljöpartiet hamnat i ett utanförskap i svensk politik – inget annat parti vill gå så långt när det gäller antalet asylsökande vi ska ta emot.  MP är som SD fast tvärtom inte till höger utan till vänster. De finns liten vilja till eftergifter. De gör sig själva till offer.  Frågan som bör ställas är, varför ska miljöpartiet ha större inflytande än andra partier? 

Representanter från Miljöpartiet utnämner sitt partiet till offer! Grön Ungdoms språkrör Aida Badeli säger i Expressen att socialdemokraterna hugger MP i ryggen. Peter Eriksson som en gång i tiden utmanade socialdemokraterna i Kalix och uteslöt dem från samverkan säger i Maggie Strömbergs artikel i Expressen att socialdemokrater måste man bryta ner. Peter Eriksson var ett lyckat kommunalråd i Kalix under en tid. Han bröt det socialdemokratiska herraväldet och gjorde en historisk valseger 1998 och lämnade då riksdagen för att göra lokal karriär. Många norrbottningar gillade Eriksson han var på den tiden mot EU. Han stod för något nytt demokratin var ledordet, den socialdemokratiska maktdominansen var motståndet!

Men det var förstås många inom socialdemokratin och särskilt facket som var mycket kritiska till miljöpartiet. Man krossar inte ett socialdemokratiskt maktmonopol ostraffat. Miljöpartister sågs mer eller mindre som ”tomtar utan styrsel” De ansåg också att partiet absolut inte var att lita på. Den misstänksamheten lever kvar än inte bara i Norrbotten. Det är inte många numera som stödjer MP.

Landsbygden känner sig blåst av klimatkrav som drabbar dem hårt. Det finns en dålig markkontakt när det gäller miljöfrågorna. Det är märkligt eftersom landsbygden från början tog initiativet till ett hållbart samhälle och utan landsbygden finns ingen klimatpolitik. Skogen, vattnet och bördiga marker finns inte städerna. Idag har miljöpartiet ett bra landsbygdsprogram men det drunknar i gammal misstro och rent hat som finns gentemot partiet. Socialdemokraternas samarbete med MP blev möjligt när partiledningen insåg att de kunde behålla makten genom samverkan och gav detta lilla politiska parti ett ”historiskt stort” inflytande över politiken. Det har aldrig varit något smärtfritt samarbete. Missnöje har alltid funnits där liksom en dragkamp om besluten. Vem ska gynnas har varit en ständig fråga?

Den förda klimatpolitiken blev för mycket för många av socialdemokratins kärnväljare. Bara beslutet att föredra vindkraft framför kärnkraft är en gåta för många inte minst i facket särskilt nu när ny teknik gör kärnkraften säkrare. Det samma gäller migrationen. Vi ska ha öppna gränser, ett öppet hjärta och stor medmänsklighet är kravet från miljöpartiet. De flesta minns säkert när Åsa Romson grät 2015 när regeringen tog beslutet att stänga gränsen och införa ID-kontroller. Då hade 162 877 människor sökt asyl i Sverige. Det var rekordsiffror och läget för de asylsökande var minst sagt kaos. Vi hade inte kapaciteten att ta emot dem. Medmänsklighet blev för många till ren förvaring i dåliga lokaler, till papperslöshet och utanförskap. Enorma väntetider för att få prata med Migrationsverket. Många asylsökande trodde Sverige var drömmen men istället hade det hamnat i mardröms likande situation. Tog Miljöpartiet något ansvar för det? När de drev igenom gymnasielagen för 9000 pojkar från Afghanistan och många hamnade på gatan i drogmissbruk eller blev utnyttjade som svart arbetskraft där betalningen var en madrass på golvet. Tog miljöpartiet något ansvar för det?  Nej istället står de ständigt och kräver medmänsklighet och öppna armar för alla som vill till Sverige.

Nu har partiet hamnat i ett utanförskap i svensk politik – inget annat parti vill gå så långt när det gäller antalet asylsökande vi ska ta emot.  MP är som SD fast tvärtom inte till höger utan till vänster. Det finns liten vilja till eftergifter. De gör sig själva till offer och socialdemokraterna till bovar och utpressare.  Frågorna som bör ställas är, varför ska miljöpartiet ha större inflytande än andra partier? Hur stort förtroenderas anser S och MP är skäligt för att upprätthålla samarbetet? Jag väntar på att miljöpartiet ska ta ansvar för sin politik, även när den inte har fungerat! Någon form av självrannsakan och analys skulle vara välkommen!

Lotta Gröning
Jag är journalist, filosofie doktor i historia och egen företagare. Jag har nästan alltid jobbat med att bevaka politik. Jag har varit politisk chefredaktör på Norrländska socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. Jag kan betecknas som mångsysslare. Jag är nyhetskrönikör på Expressen, jobbar med seminarier om forskning och framtid för Axess tv, är moderator och föreläsare. Jag har skrivit flera böcker. Särskilt intresserad är jag av småföretagande och näringsliv, demokrati och samhällets förvandling och utveckling. Jag har också specialiserat mig på skola och utbildningsfrågor. Jag funderar mycket på framtiden och är oerhört nyfiken på vad som händer sedan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *