När jag växte upp fanns slakteri, charkuteri och mejeri i Vilhelmina. Falukorven var vida känd för sin kryddning och på hårdbrödmackorna låg lagrad ost från orten. På några år försvann allt medan producentorganisationerna sjöng storskalighetens lov. Protesterna skedde lokalt.  Inte det minsta lilla dynglass tippades av solidaritet på rådhustorget i Umeå eller för den delen någon annanstans i Skellefteå, Piteå eller Luleå.  Bönderna höll käften eller försvann. 

Idag hör jag ofta att konsumenterna borde ta tillvara sin konsumentmakt och handla lokalproducerat. De ska tänka till, värna närmiljön och handla lokalproducerat.  Vet ni, den diskussionen hörs nästan aldrig apropå producenterna, trots att den makten sannerligen finns även där. Om alla vi som är skogsägare exempelvis skulle gå samman och bestämma oss för att inte leverera en enda pinne till SCA, förrän de omprövat sitt beslut att lägga ner sågen i Vilhelmina, skulle de sannolikt fundera en vända till. Inte för att sågen är ortens största arbetsgivare, utan för att den ger bra vinst varje år. Med starka påtryckning skulle koncernen sannolikt inse det synnerligen kloka med att ha kvar den och hitta bra argument också för det.

Men av någon anledning gör vi ingenting av varken producent- eller konsumentmakt utan hoppas att lösningar ska komma nerdimpande, mer eller mindre av sig självt. Innerst inne är vi tydligen centralister, giriga egoister eller blundande idealister.  Åtminstone det sistnämnda kan åtgärdas, men inte utan omak. För som man själv vill att andra ska handla, måste man också handla själv. Många av oss skulle dessutom må bra av att visa lite jävlaranamma och agera. För vi lever i den värld vi själva varit med och skapat.
Den som är utan skuld kan kasta första stenen.
Inez Abrahamzon

Fårbilden är hämtat från www.bildakuten.se

Inez Abrahamzon
Processledare, journalist och moderator. Jag skriver krönikor, debatterar och vill gärna locka människor att tycka till och påverka. Gillar också att leda processer och projekt. Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor och för mig har det handlat mer om att agera än orera. Sån är jag fortfarande. Tidigt engagerade jag mig i bygderörelsen och för att fler skulle komma till tals än potentaterna började jag utveckla mer demokratiska metoder. Seminarier blev verkstäder och idéerna har använts i såväl landsbygdsriksdagar som små möten. Föreläser gärna eller leder processer, anpassade för sammanhang och önskat resultat.

4 Thoughts on “Innerst inne är vi centralister, egoister eller blundade idealister”

  • Jag minns inte det du berättar om, eftersom jag aldrig varit aktiv i kommunpolitiken. Jag förstår verkligen om du är arg och besviken. Dess värre tror jag att mångas engagemang går i graven på grund av ointresse, okunskaper eller galen maktfullkomlighet. Överallt i samhället – men värst är det ju när det händer där det behövs som mest.

    • Tack för svar, Inez! Det värsta av allt är att den som köpte mina företag är pingstvän. Efter ett år gick han i konkurs. Han var mycket välsedd, fick utrymme i tv, tidningar, radio gång på gång. Varje gång skyllde han debakklet på att ”Förre ägaren lämnat lik i garderoben.”
      Han hade satt en fd. polis, utan någon som helst utbildning eller erfarenhet i progressiv t professionellt ledarskap, försäljning eller till marknadsföring hörande kompetens, som min efterträdare på vd -posten.

      Han hade aldrig fått marknadspersonalen ut på kundbesök, enligt en av mina döttrar, som jobbade kvar. Personalen hade oavlåtliga möten, sammanträden osv. för ”Planering.” Jag var upp och varnade honom vid tre tillfällen, att ”Säljarna måste ut på fältet – NU! då kostnaderna per månad är ca 1,5 miljoner OCH efter order får du räkna med ca 3 månaders fördröjning innan betalning. ” Jag tog även hjälp av bankerna som var inblandade, bad dem om hjälp att ”Väcka” honom till insikt om omedelbart behov av ”Stormning av Marknaden!” De varnade också de honom. Men nej, ”de kanske har behov av möten”, svarade han mig.

      Nåväl, han var/är Pingstvän. På min hemkommun jobbade en annan Pingstvän, bördig från Vilhelmina. Denne är bror (vill jag minnas) med dåvarande chefen på Vilhelminas Arbetsförmedling, en halt man, som jag inte minns namnet på.

      Nå, hade jag efterlämnat ”lik i garderoben”, som köparen av bolagen spridit vida omkring – och som hans Församlingskomis på kommunen naturligtvis trodde på – liksom de han berättade för.

      Detta påstående var REN LÖGN! Vilket jag har papper på, nämligen kopia på STYRELSEMÖTESPROTOKOLL, där KÖPAREN , som var ORDÖRANDE i bolaget, (och undertecknad Vd på hans begäran för köp) naturligtvis satt ORDFÖRANDE vid detta styrelsemöte, som vid varje annat sådant. Som Vd hade jag att följa mötesbeslut, naturligtvis. DÄR fastlogs bolagets verksamhetsplan, mål och strategi för måluppfyllelse. Dessa tre bestämningar AVVEK INTE PÅ NÅGON PUNKT från nämnda STYRELSEMÖTETS BESLUT!

      Detta är uppenbart för varje människa som läser detta mötesprotokoll, och får del av mina, som exekutivt ansvarige för målsträvan, åtgärder för uppfyllelse av besluten!

      REN och skär LÖGN från Pingstvänskamrater ruinerade oss – och saboterade därmed ansatsen att väcka mänskor och varna för det vi i dag upplever som accelererande: Hotet mot våra barns framtid, ja hot om mänsklighetens förintelse. FAKTISKT, Inez!!!

  • 1/ ”För som man själv vill att andra ska handla, måste man också handla själv.
    2/ Många av oss skulle dessutom må bra av att visa lite jävlaranamma och agera.
    3/För vi lever i den värld vi själva varit med och skapat.
    4/ Den som är utan skuld kan kasta första stenen” säger du Inez. Allt tänkvärt, sannerligen. Får mig att tänka på Latikberg & Vilhelmina …

    ang. nr. 1/: Har försökt tänka så, och handla därefter.

    -”- 2/ Har alltid brunnit av ”jävlar anamma” – och agerat inför ngt. orätt.

    -”- 3/ Ja, vi lever i den värld vi varit med och skapat, som du säger. Stor syndare visavi detta skapande var undertecknad, då jag under 33 år framgångsrikt och UTAN ANMÄRKNING drev ett flertal bolag – som naturligtvis skitade ner , destruerade miljön, vårt livsvillkor. Insåg detta för oss alla skadliga beteende. Sålde företagen. Ville gottgöra tidigare ”försummelser” mot livet självt. Men hur? Fick en idé, utifrån faktumet att prosabok att sprida och ”Predika” ifrån är sämre än en diktsamling, som kan läsas om och om igen. Skrev därför en diktsamling, Hövding Seattles tal … Slipstenar och dansande reflexer. Gjorde marknadsanalys, utarbetade en affärsplan, gjorde kalkyl/budget osv. osv., stämde av allt med bankmän/revisorer/marknadförare osv, för att genomlysa för upptäckande av eventuellt feltänk.
    Trots mina ständigt ökande skatteleveranser till hemkommunen under många år (vi var slutligen 32 personer inom den lilla konsernen) mottogs jag som nåt som katten släpat in, av kommunens nyanställde Näringslivsföreträdare.

    Jag blev förbannad, hade levererat sista skattekronan till denna kommun! En bekant rekommenderade Vilhelmina Kommun. OK!
    Presenterade hela idén + alla till affärsmannaskap hörande uppgifter + personlig bakgrund osv. för VD:n för VILHELMINA NÄRINGSLIV AB. Han var lika erfaren i affärer som jag själv. ”Detta är en Toppidé”, utlät han sig, men du måste höja aktiekapitalet, samarbeta med en bank och revisor här i Vilhelmina och flytta hit både företag och du personligen.” OK, Sökte bostad, höjde aktiekapitalet till nära 500 tusen kronor, talte med Bank i stan, osv. Kamreren i Vilhelmina Näringsliv AB sa: ”Du behöver inte Vilhelmina lika mycket som Vilhelmina behöver dig – varmt välkommen!”

    För att korta historien: 1,5 miljioner var kapitalbehovet för att dra igång det hela nationellt. 850 tusen i glesbygdsstöd skulle erhållas enligt papper som utväxlades mellan Vilhelmina Näringslivsbolag och AB Spårljus, som mitt bolag konstituerats som.

    På min fråga: ”När utbetalas de 850 tusen”, svarade VD:n för samarbetsbolaget: ”Äh, kör i gång direkt… såna där skitpengar bestämmer jag över enligt uppgörelse med kommun!”

    OK, vi drog igång. Det är dyrt, mycket dyrt att ”dra igång” en nystartad rörelse över hela landet. Efter ca 3 månader undrade jag igen till berörd VD: När kommer pengarna? ”Äh, du vet hur det är med byråkratin … det var ju en på semester … men lugn, kör bara. Har jag sagt att det är OK så är det bara att ge järnet!” Och vi gav järnet. Efter ytterligare tre månader, dvs efter 6 månaders hårdkörning avslog kommunen & länsstyrelsen glesbygdsstödet. Då hade verksamheten gjort slut på mina personliga tillskott till AB Spårljus.

    Jag drevs alltså av Vilhelmina Kommun till att sätta bolaget i konkurs. Satsningen kostade allt jag och min älskade hustru under 33 år jobbat ihop. Förmögenheten i pengar skiter jag i, men skilsmässan, förlust av kär hustru, barnens förtvivlan – det var tacken för mitt ”jävlar anamma” och mitt följande av det humana ”receptet”: ”För som man själv vill att andra ska handla, måste man också handla själv.”

    Känner du igen nåt av detta, Inez???

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *