Det här är det sjätte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]

Kapitel 6 Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Få partier väcker så mycket uppmärksamhet som Sverigedemokraterna just nu, med motdemonstrationer på flera orter som partiledaren besöker. Men bakom plakatpolitiken och gatornas larm finns det saker som Sverigedemokraterna inte vill att du läser.

Ska jag beskriva det enkelt så är det ett parti som antingen är mästare eller klåpare, beroende på betraktelsesätt, på att säga en sak, mena en annan och kanske göra en tredje. Partiet hävdar saker, försöker man syna bluffen retirerar man kanske lite och försöker vända och vrida på frågeställningen och så går diskussionen fram och tillbaka utan att man säger – sorry, vi hade fel (varför det nu ska vara så farligt när man väl gjort fel…). Det finns skäl att grubbla över om det är medvetet eller bara klantigt, oavsett vilket är det inte snyggt mot väljarna. Demokrati bygger på att man kan utkräva ansvar.

Jag har själv haft två sådana EU-relaterade diskussioner med SD där jag reagerade på påståenden och sedan försökt gräva fram vad källan är. Det första är Margareta Sandstedt som i riksdagen fyrdubblade en siffra (jag hoppar att hon dessutom sade fel från första början) som sedan inte gick att verifiera. Det som SD kunde åstadkomma var ett konspiratoriskt non-paper som ingen kunde hitta.

Det andra tillfället var med anledning av partiets EU-valsbroschyr som en twittrare ställde en fråga kring vilken korruption som avsågs. Twitterkontot @SDRIKS svarade en siffra som de sedan inte kunde belägga eller källhänvisa till och sedan drog till med en annan siffra. Läs om det här.

Ett annat mer publikt exempel utspelade sig SVT:s morgonstudio. Kolla in det här från 9 minuter och framåt.

Det är partiets listetta i parlamentsvalet Kristina Winberg som lyckas göra en tydlig fråga otydlig och sedan svänga totalt. Jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna inte tog till sig EU-bloggens fjolårsserie med förslag på Dream Team-uppställningar i parlamentsvalet för partiet.

Det är svårt att tänka sig att partiet satsar 15 miljoner kronor på parlamentsvalet men inte gjort ett bättre jobb med partiets toppkandidat.

Jag har aldrig träffat ett parti (svenskt, invalt i Riksdagen eller Europaparlamentet) som kombinerat tre saker så ofta; slarv med sifferuppgifter, kan inte källhänvisa och som vägrar beklaga eller be om ursäkt när man gör fel. Därför känns det inte så konstigt att partiet gör en valfilm med absolut fiktion  – om att utrota bävrar i en setting med den värsta Naziestetiken jag sett i en valfilm.

Att försöka kleta naziststämpel på EU samtidigt som man får in en förintelsereferens är ett minst sagt intressant sätt att blanda ihop korten. Jag ser det som ett led i att försöka positionera SD mot mitten. Om man tar kampen mot den tyske nazisten i Bryssel som vill förinta en del av Sverige så måste man vara rätt schysst…

Men när utländska bedömare placerar partiet på en höger om högerskala så hamnar partiet långt mycket mer till höger än Sannfinländare och Dansk Folkeparti, ja till och med höger om österrikiska FPÖ och belgiska Vlaams Belang.

När det gäller partigrupp så fortsätter SD att med att inte svara på frågorna utan åla sig undan med halvsanningar och lögner. Att partiet inte vet så mycket om vilka partier man kan samarbeta med är strunt. Partiet har pratat i minst sju år med Vlaams Belang och Front National. Sanningen är den att det bara finns två val för SD, antingen ingå i den mest högerextrema gruppen som bildas efter parlamentsvalet (och riskera att skrämma svenska väljare) eller vara grupplösa. Läs mer om det här.

Problemet med Front National och de andra möjliga kompisarna i partigruppen är inte bara att de är högerextremister, utan även Putinister. Engelska Searchlight listar vilka som var Putins lakejer i att legitimera rövandet av Krim, och här finns ledamöter från Front National, Vlaams Belang och österriska FPÖ (Läs mer om den röda delen av valobservatörerna på Krim i Vänsterpartikapitlet.)

Den tongivande ledaren för den nya högerextremistgruppen är Marine Le Pen, hennes syn på Putin kan du läsa om här (och kan du inte tyska – google translate ger en hyfsad bild)

Även SDU:s förbundsordförande har ryckts med i Putinvurmen, och twittrade att han hellre välkomnade Putin än Obama till Stockholm. Men Putinismen som är det nya svarta inom den högerextrema rörelsen på kontinenten är inte okomplicerad i Sverige. Vilsenheten och sökandet om hur man ska se på vad som händer avspeglar sig i debatten på SD-Kuriren. Kan man vurma för “arvfiendens ledare”? Om man ser Vladimir Putin som en vän, varför vill då Mikael Jansson i försvarsberedningen rusta upp mer och skriver ett långt avvikande inlägg (16 sidor) om vikten av att rusta upp och förstärka Gotland för att hjälpa balterna. Han öppnar också för gemensam nordisk-baltisk styrka. Det är mer i den traditionella nationella anda som Sverigedemokraternas bas känner igen sig i. ”Ur vägen Moskoviter” har varit ett stridsrop i generationer, något som inte Le Pen har med sig i sitt bagage.

Just nu, som konturerna i det politiska spelet ter sig är en röst på Sverigedemokraterna i Europaparlamentsval, en röst som går till Le Pens nya partigrupp och är då en röst som försvagar europeisk säkerhet och blottlägger de baltiska broderfolken (och Finland), något som Jimmy Åkesson & Co för inte så länge sedan skulle ha kallat för landsförräderi, i alla fall över ett stop öl på puben.

Inte så konstigt att Sverigedemokraterna kliar sina huvuden inför hur man hamnat i det här dilemmat.

Och de två mandat som jag trodde att partiet skulle få verkar inte alls så säkert längre…

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

(PO)