Vi befinner oss en i allvarlig situation. Regeringens viktigaste uppmaning till oss är att vi måste ta ansvar för att inte sprida smitta. Vilket är helt rätt, vi kan tillsammans vända utvecklingen om vi alla tar vårt ansvar för att minska smittspridningen. Men vi har några uppenbara problem; 1. De dubbla budskapen. 2. Paragrafryttarna. 3. Bristen på politiska beslut och politiskt ansvar. Folkhälsomyndigheten har fått ett stort ansvar. Kanske för stort, regeringen beslutar när myndigheten bestämmer sig för vad som ska beslutas.

När coronaepidemin fick sina första fall i landet kom genast diskussionen om Sveriges dåliga beredskap inom sjukvården. Oron för intensivvården hamnade högt liksom risken för att skyddsutrustningen för sjukvårdspersonalen inte skulle räcka till. Uppmaningarna till sjukvårdspersonalen att skydda sig ordentligt var tydlig, eftersom de löper stor risk att smittas. Vi fick också erfara att sedan regionerna tog över ansvaret för sjukvården har de misskött sitt uppdrag att hålla god beredskap, det fanns inga större lager av skyddsutrustning, för få respiratorer och dessutom var det stor överbeläggning på sjukhusen. Krisen inom sjukvården har styrt mycket av Folkhälsomyndighetens beslut. Idag när fältsjukhus har uppförts, akuter har låst dörrarna på många sjukhus och behovet av intensivvård förväntas stiga, då sänker regionerna, med Stockholm i täten, kraven på skyddsutrustning. Munskydd ska inte längre vara standard. Varför? Det borde vara en självklarhet att den sjukhuspersonal vi har som redan är en bristvara på alla sätt ska skyddas från smitta. Personal larmar om att handspriten snart är slut, att det inte finns några munskydd och facket funderar på skyddsstopp för att smittrisken är så stor för personalen.

Det finns företag i Sverige som har skyddsutrustning men de kan inte leverera till staten på grund av strikta och tydliga regelverk. Så i valet att använda de resurser som faktiskt finns så väljer ansvariga tjänsteman att följa lagen och inte ta några initiativ för att rucka på regelverket. SVT upplyste för en tid sedan om att det på många håll i landet tagits initiativ att tillverka skyddsvisir för sjukvårdspersonalen med hjälp av 3D skrivare. Det är brist skyddsvisir och efterfrågan är stor men Arbetsmiljöverket säger nej. Det krävs nämligen att utrustningen har bedömts och tillhandahållits av en behörig svensk myndighet. Men ett företaget i Stockholm som kan leverera över 1000 masker omedelbart får alltså nej. Trots att sjukhusen både vill ha maskerna och behöver dem! Det finns även företag som har testkit för corona vilket också varit en bristvara. Kravet är stort på tester, bland andra kräver moderaterna det. Snart kommer Folkhälsomyndigheten att ändra sig, från att få tester behövs till att fler tester behövs. Testkit finns hos företag som kunnat leverera omedelbart men det har blivit nej därför att produkten inte är upphandlad. Med andra ord; krisen till trots – paragraferna går före!

Så till det politiska ansvaret. Folkhälsomyndigheten har fått ett stort ansvar. Kanske för stort, regeringen beslutar när myndigheten bestämmer sig för vad som ska beslutas. I smittspridningens början skulle vi röra oss fritt och det fanns inga hinder. Drygt 70000 människor från hela landet väntades komma till Friends Arena för att se Melodifestivalen och de två genrepen. Det såg inte Smittskyddsmyndigheten som något större problem men det bör sägas att SVT uppmanade de som kände sig sjuka att stanna hemma. Men busslaster åkte från olika håll i Sverige till Stockholm. Var det klokt? Några veckor senare kom beslutet att bara 500 människor fick vistas tillsammans. Hur det beslutet växte fram vet jag inte. Det gjorde att teaterföreställningar och andra stora evenemang kördes med 499 personer. Idag är det högst 50 personer som får träffas, men resor i påsk till skidorter och andra lantställen kommer absolut att ske. Många struntar helt klart i reseförbudet. Trots vädjanden från statsministern. Trots att läkare tex i Västerbotten uppmanar turister att inte komma eftersom det inte finns läkarresurser och sjukhus på nära håll. En smittspridning i dessa områden skulle vara förödande.

I andra länder tar politikerna beslut, de har en aktiv roll och en helhetssyn på landet. Danmark och Norge hade ingen publik på Melodifestivalen. Danmark som stängde ner allt hoppas på att kunna återgå till vardagen om två veckor.  Finlands regering har satt Helsingforsregionen i karantän. Kanske besluten var fel? Jag vet inte, men jag skulle ändå uppskatta om regeringen Löfven och hans samarbetspartier hade en strategi och ett ansvar som reste sig över smittskyddsmyndigheten beslut. Det skulle verkligen behövas hårdare tag nu inför ledigheten i påsk för att hindra människor som vägrar ta ansvar för smittspridningen att resa runt i landet.