Att vara demokratins och yttrandefrihetens försvarare i tider som dessa är inte alldeles enkelt. Du stämplas som främlingsfientlig och nazist och dessutom illojal. Jag vet för jag är högsta grad inblandad eftersom jag i många år försvarat SDs demokratiska rättigheter. Jag får anonyma brev hem om att de önskar mig åt helvete, på Facebook ger arga yttrandefrihetsmotståndare mig namnet ”Göring” och ”bruning” och framför allt anklagas jag får att vara sverigedemokrat.

Förr var det sådana som vi idag kallar nättroll som agerade anonymt, men så är det inte längre. Nu kommer anklagelserna från många håll, från andra journalister, från partipolitiska företrädare, från så kallade kulturbärare och inte minst etablissemangets åsiktspoliser.

Det var längesedan som demokratin och yttrandefriheten i Sverige har varit så hotad som nu.  Från olika håll reses krav på inskränkningar i yttrandefriheten. Vi har anledning att vara rädda. Situationen blir inte enklare av att kränktheten har blivit ett signum i landet. Det värsta med alla kränkta människor är att de har gehör på högsta politiska nivå. Glassar som heter fel får byta namn, böcker som skrevs 40 år sedan skrivs om eller bränns. När Makode Linde ville kalla sin egen konstutställning för ”Negerkungens återkomst” blev personalen på Kulturhuset i Stockholm och många andra så kränkta att han fick ändra namnet. Det finns ord vi inte får använda. Exemplen på kränkthet är många.

Den debatt som rasar idag är Nordiska Motståndsrörelsens tillstånd att vara i Almedalen. Många till och med folkvalda politiker vägrade att åka dit i protest mot NMR. Andra menar att NMR delaktighet på Gotland är slutet för Almedalsveckan. Trots protester och fördömanden så finns de. NMR är invalda i kommunfullmäktige i flera kommuner, de bor och verkar och jobbar ideellt med andra i kommunerna. När NMR uppträder i Stockholm, eller Nya Tider på bokmässan eller som i Almedalen då blir det uppståndelse, protester, bråk och krav på inskränkningar i yttrandefriheten. Det ytterst allvarliga i den här situationen är just kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Även om de inte får tala, inte synas – så finns de! Att nonchalera dem och låtsas som de inte finns är en strategi som de etablerade partierna har målmedveten använt när det gäller SD tillsammans med konkreta åtgärder för att isolera dem. Ingenting har hjälpt, tvärtom SD har bara stärkt sin position och samtidigt har människors tilltro både till partier och media ifrågasatts. SD har fått rollen som missnöjesparti och protestparti och bakom deras framgångar har NMR kunnat växa relativt ostörda.

Decemberöverenskommelsen var ett led i den policyn och har varit oerhört skadlig både för demokratins och de politiska partiernas trovärdighet. Jag minns när Jimmie Åkesson frågade Anna Kinberg Batra i någon av partiledardebatterna om hon inte ville regera Sverige och vara med att fälla regeringen och hon svarade nej. Åkesson uppmanade henne åka hem, varför stod hon då predikade i riksdagen? Decemberöverenskommelsen lade en blöt filt över svensk politik, regeringen slapp krav och istället tog den några år på att lära sig frågorna, alliansledare tog barnledigt, låg i hängmattan och läste böcker och slickade såren.

Jag undrar hur det kommer sig att Sveriges etablerade partier, många journalister och kulturpersonligheter agerar på det här viset? De ställer inte frågan om varför SD och NMR har fått livsluft? Vad beror det på? De funderar aldrig över vad regering och riksdag gjorde på 30-talet för att mota nazisterna i grind, och hur det kom sig att det tog så många år innan Sverige fick främlingsfientliga partier. Vad värre är finns ingen självkritik?  I jakten på väljare och på att behålla makten har riksdagsmajoriteten bestämt att partiernas medlemsflykt ska finansieras av oss skattebetalare. Partistödet ökar i takt med att antalet medlemmar sjunker. Vilket parti tjänar mest på detta? SD förstås, de har mest luft i sin partiorganisation och än så länge problem att fylla sina förtroendeplatser i kommunerna. Men pengar får de!

Nu är det val nästa år. Då ska alla partier gå till folket och be om deras stöd och en sak är säker det kommer att bli en omtumlande valrörelse. Väljarna kommer att ha svårt att veta vad de egentligen röstar på. I sociala medier kommer valrörelsen att ta helt nya vägar.