Vad är det som har hänt med oss svenskar? Är vi lite korkade som inte kan hantera oliktänkande och människor som absolut inte tycker som vi? Jag funderar därför att debattklimatet i det här landet helt håller på att spåra ur. Det handlar inte endast om näthatare och extremister. Hela samhället tycks genomsyras av en negativism som gör att vi hellre misstolkar vad folk säger och gärna drar egna slutsatser och därefter pådyvlar människor åsikter som de inte har. Jag har själv varit med om det flera gånger.

De som agerar är inte bara näthatare i största allmänhet eller extremister, det är till synes helt vanliga medborgare, allt ifrån den medvetna medelålders kvinnan, pensionärer till, etablerade tyckare och så kallade partipoliser som kräver lojalitet. Detta är människor ser sig själva så goda och så upphöjda i skyn att de tar sig rätten att kränka och avrätta andra. Dessa har i sin tur skapat ”pajaser” personer som sätter i system att vara emot allt vad andra tycker ofta på ett oförskämt sätt. Politikerna har också ett ansvar. De för inte längre några samtal med medborgarna. De tål inte kritik och de har en liten armé av ledarskribenter som numera höjs till skyarna och som får agera ersättare i alla debatter i media och försvarar politiken och föraktar ofta de som inte tror på den. Jag glömmer inte journalister, också inom den kåren finns åsiktspoliser som fördömer de som de anser ha fel åsikt eller skriver fel. Facebook gör inte situationen enklare. Där är det fritt att kränka andra utnämner du någon till nazist eller mobbare är det helt okej. Men om du visar bröstet eller snoppen är du bortplockad på någon sekund. Lägg sedan till att TV-utbudet också fallit in i det allmänna samhällsklimatet. Det bästa vi vet är dokusåpor, som bygger på intriger, falskhet, lömska påhopp, förnedring och förlorare.

Hur kunde det bli så här? Varifrån kommer åsiktskorridoren och hur har just Sverige fått så många självutnämnda åsiktspoliser som inte drar sig för att kränka, förnedra och förtala andra människor. Dessutom skapar vi klyftor, politiker mot väljare, politiker mot politiker, väljare mot väljare.  Sverige delas i två läger särskilt när det gäller invandrings och asylpolitik vilket är förskräckligt. Det finns ingen sans eller måtta. Vi har åtminstone, i vår självbild, att vi är en väl fungerande demokrati och att svenskar i allmänhet är fogliga, snälla och lagom. Ordet lagom finns visst bara i svenskan, men vi är vare sig lagom, snälla eller särskilt fogliga. Vi är smådjävlar som föraktar alla som inte tycker som vi.

Jag börjar fundera om vi överhuvudtaget lever i en demokrati? Är vi kuvade var kommer annars allt detta hat ifrån? Tryckte Folkhemmet ner oss så i skorna att vi nu måste protestera genom att vara sluga, elaka och tuffa individualister? Vi tycks vara ett land som är befolkat av nazister, kommunister, fascister och stalinister och höger- och vänsterextremister. Mest av allt misstror vi varandra. Lägg dessutom till att kränkthet har blivit ett särdrag. Vi blir kränkta av det mesta allt från bilder i barnböcker, namn på glassen till traditionella och otraditionella familjebildningar och huvuddukar.  Det är inte lätt att hitta rätt i kränkthetens och misstrons djungel. Frågan är bara vad vi slåss om? Handlar det om makt eller om att värna nationen eller rent av bara för att vara den som hörs och syns mest.

Jag tycker att utvecklingen är skrämmande. Vi är oansvariga! Efter 250 år av yttrandefrihet håller vi helt på att spåra ur. Vi lever dessutom i ett land som har hög svansföring när det gäller demokrati. Frågan är vad ska vi prata om i fortsättningen för att slippa riskera påhopp från ilskna medmänniskor, vädret kanske. En sak är säker det är inte flyktingarnas fel. Dumheten får vi stå för själva.