Min 35-åriga häst Fylkir dog i veckan. Han hade kolik och var uttorkad. Vi gjorde vad vi kunde för att rädda honom. Men i kampen mellan liv och död upptäckte jag till min fasa att även landets Distriktsveterinärer hade indelats i regioner.

Jag tillhör region Mellannord och med en distriktsveterinär i jouren så fick min häst utså stort lidande innan sin död. Veterinären hade stort område att bevaka och flera sjuka djur. Dagen då Fylkir dog blev ett helvete.

De stora djurbestånden finns inte städer och tätorter. Jordbruksverket och regeringen borde veta att åtminstone kor, hästar, grisar och får bor på landet. De borde veta att avstånden ofta är långa och att när olyckan är framme är ofta tiden det som är skillnaden mellan liv och död. Jag börjar undra vad vi har jordbruksverket till?  Jordbruksverket som  består av en ledningsgrupp, en stabsenhet och en internrevisionsenhet samt fyra divisioner. Alltså en organisation precis som landstingen som också är indelade i divisioner allt efter försvarets organisation. De människorna har precis som när det gäller djuren samma dåliga förutsättningar när olyckan är framme om de råkar bo utanför stora städer.

Bara någon dag efter Fylkirs död slutande en väns bebis att andas sent en kväll. Föräldrarna lyckades få barnet att andas igen men det blev bråttom till läkare. Där vi bor finns ingen akut som tar emot små barn, så föräldrarna fick sätta sig i bilen och åka drygt åtta mil till närmaste akut mottagning. Det blev en kamp med klockan och en enorm rädsla för livet på den lilla. Det är vardag för oss på landet.

Överallt centraliseras det. Polisen känner vi till, den lokala förankringen är borta, de kriminella kan jobba ostört, brott löses inte och poliser ger upp och slutar. I Värmland finns inte en enda nattöppen polisstation, inte ens i Karlstad. Domstolarna är centraliserade, åklagarna likaså. Det finns ingen lokal förankring där heller. Alla myndigheter följer samma väg. Bortsett från någon enstaka mindre viktig myndighet som utlokaliseras från Stockholm.

Nu har regeringen bestämt att det politikens och demokratins tur att lämna landet utanför de stora städerna. Sex regioner drömmer de om. Det är landstingspolitikerna som är drivande, politiker som i decennier lagt ner den sociala servicen och inte minst sjukvården på mindre orter för att koncentrera allt till den största staden i länet. Nu tar de nästa steg, de blir färre politiker, färre sjukhus, sämre service utom i de större städerna. Byråkratin växer förstås och experterna blir fler. Experter på ärtor, på ögats inre nervsystem och på återupplivandet av Dinosarier. Men benbrott, hjärtinfarkter och strokepatienter utanför tullarna gör sig icke besvär.

Vad värre är, inte ens försvaret finns kvar. Nu har det blivit akututryckning på Gotland eftersom Putin skrämmer regeringen. Vi har heller ingen livsmedelsproduktion som försörjer oss i händelse av krig eller om transporterna skulle råka stanna. Livsmedelsproduktion menar politikerna bedrivs bäst i andra länder.

Ursäkta; vad fan är det som händer? Var är folket? Det mesta har skett utan protester eller rättare sagt protester av få människor på landsbygden. De märks ändå inte. Det urbana folket bryr sig inte. De måste tro att elen produceras i kontakten i väggen och att maten i affären är en självklarhet.

Filosofen George Henrik von Wright som skrev boken ”Humanismen som livshållning” menar att ur aktningen av människan följer också en bestämd syn på staten och samhällslivet. Han talar om renässansfilosoferna som ville ha en samhällsorganisation inriktad på den enskilde individens karaktärsdaning. Särskilt en sats av en filosof som hette Pestalozzi har fastnat hos mig. Han konstaterade; ”Vi vill inte att människan ska förstatligas, utan tvärtom att staten skall förmänskligas.” 

Vi är långt därifrån. Dumheten har slagit rot. Humanismen är som bortblåst.