Hur många till utredningar behövs för att ta beslut om det självklara, undrar Inez Abrahamzon.

Så lämnar vi 2017 bakom oss och omfamnar ett nytt år. Ett valår där jag hoppas att frågor som rör lands- och glesbygder lyfts upp på den politiska agendan. På riktigt. Och visst finns tecken i tiden. Omlokaliseringen som satte Lycksele på kartan är ett gott exempel. Där kom farhågorna om problem med rekrytering glädjande nog också på skam.

Under 2018 har landsbygdsministern lovat en proposition som ska omfatta flera av landsbygdskommitténs 75 förslag. Jag önskar att jag kunde tro att ambitionsnivån låg på topp. För vem vill vara en surkart när ett nytt år ser sitt ljus. Men efter att på nära håll följt tidigare utredningar och landsbygdskommittéer är jag luttrad. Att alla partier står bakom fina formuleringarna har tidigare inte lett till viktiga beslut. Snarare tvärtom. Kommittéerna har blivit alibin, ett slags manifest för partiernas ”goda viljor”.

”Det är tanken som räknas morsan” brukade mina barn säga med glimten i ögat när jag påpekade att disken fortfarande stod kvar på bänken. Att försöka snacka sig från ansvar och praktiskt handling är något som små barn testar. Där och då är det en normal mognadsprocess, men dess värre tänker jag att slirandet i vissa fall utvecklas till en konstart. Att tillsätta utredningar är ett uttryck för det.

Strax före jul meddelande regeringen att en ny kommitté tillsatts för att se över systemet för reseavdrag. Målet är att det ska vara ”möjligt att kunna bo och verka i hela landet, även där kollektivtrafik saknas eller är begränsade” och att ge förslag på hur ett ”avståndsbaserat reseavdrag kan utformas.” Kommittén ska även se över hur utsläppen från transporter kan minska och syna om det finns ett resebidragsfusk i städerna. Landsbygdskommittén har nämligen gjort en beräkning på att bidragsfusket i storstäderna uppgår till 1,2 miljarder kronor. Ett belopp som skulle finansiera hela ”glesbygdssatsningen” i 23 kommuner, fyra gånger om!

”Hä lönsch inte förklara för de som ändå ingenting begrip” sa Ingemar Stenmark på sin tid. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur många utredningar som behövs för att förstå att stora avstånd och minimal kollektivtrafik innebär att vi som inte kan åka buss behöver vettiga reseavdrag? Kanske behöver riksdagsledamöter bo i glesbygd ett par vintermånader för att få den insikten. Då skulle vädret och försynen med all säkerhet ge dem samma erfarenheter som Gudrun Schyman fick under sitt decemberbesök i Vilhelmina. På väg med bil mot busstationen möter de nämligen plogbilen och föraren tar ut en aning för långt och fastnar vid vägkanten. Några minuter därpå stannar en annan bilist och drar loss dem. Lite snack och mycket verkstad gör att Gudrun hinner med bussen till Umeå. En resa som går via Storuman, innebär två bussbyten och en restid på sisådär 5,5 timmar.

Ja, jag vet att det finns snabbare anslutningar. Men bara att läsa bussturlistan räcker för att förstå varför inlandsbor oftast tar bilen. Behöver något utredas, så är det varför vissa beslutsområden aldrig verkar bli tillräckligt mycket utredda, medan andra klubbas igenom direkt.
Inez Abrahamzon

Inez Abrahamzon

Processledare, journalist och moderator. Jag skriver krönikor, debatterar och vill gärna locka människor att tycka till och påverka. Gillar också att leda processer och projekt.
Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor och för mig har det handlat mer om att agera än orera. Sån är jag fortfarande. Tidigt engagerade jag mig i bygderörelsen och för att fler skulle komma till tals än potentaterna började jag utveckla mer demokratiska metoder. Seminarier blev verkstäder och idéerna har använts i såväl landsbygdsriksdagar som små möten. Föreläser gärna eller leder processer, anpassade för sammanhang och önskat resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *