Det var länge sedan vi hade en sådan svag politik konstellation i Sverige som vi har just nu. Den svenska politiken har krackelerat möjligen bortsett från SD och vänsterpartiet. De sju etablerade riksdagspartiernas strategi att isolera SD är totalt misslyckad. Sedan partiet kom in i riksdagen har all politik från de övriga partierna utgått ifrån vad SD gjort och inte gjort.  Riksdagsarbetet har varit inriktat på att få fram politiska beslut utan inblandning av SD. Riksdagsledamöter har vittnat om att de i utskotten suttit och tjuvkikat på sd-ledamöternas anteckningar för att komma runt deras förslag. Kulmen nåddes med den ödesdigra decemberöverenskommelsen 2014 som lade en våt filt över svensk politik. För att utestänga SD från inflytande kom regeringen och alliansen överens om Stefan Löfvens minoritetsregering skulle få arbetsro samt att minoritetsregeringar också i fortsättningen var garanterade att få igenom sina budgetar. Det innebar en ny era i svensk politik.

Stefan Löfvens ministrar kunde lära sig sina områden i lugn och ro och ägna sig åt studiebesök i andra länder. Fick de kritik skyllde de på att de hade en alliansbudget att administrera. Alliansen försvann som opposition, de tog semester slickade sina sår, tog barnledigt, läste böcker i hängmattan och lade sina egna partier åt sidan. Svensk inrikespolitik försvann.

Kritiken mot decemberöverenskommelsen var särskilt stor inom moderaterna och oppositionen växte. Förre partiledaren Bo Lundgren var en av dem som i början av 2015 varnade Anna Kinberg Batra innan hon blev vald som partiledare att ställa upp på uppgörelsen. Moderaterna ska alltså indirekt stödja förslag från en vänsterregering som har stöd från vänsterpartiet, konstaterade Bo Lundgren. Redan då fanns stora invändningar från den moderata riksdagsgruppen. Kritiken var särskilt stark från Skånedistriktet, det distrikt som för tillfället ännu stödjer som Anna Kinberg Batra som partiledare. Kulmen nåddes när riksdagsledamoten Patrick Reslow lämnade moderaterna och övergick till SD.  Men Anna Kinberg Batra har stadigt hållit fast vid uppgörelsen trots att protesterna bara ökade inom partiet och trots att partiets väljare i oppositionsundersökningar visade på var stort missnöje.

Jimmie Åkesson har givetvis kunnat utnyttjat situationen. I alla partiledardebatter har han erbjudit Anna Kinberg Batra sitt stöd som statsminister om hon fällde den socialdemokratiska regeringen. Men hon har alltid avböjt och Jimmie Åkesson har flera gånger uppmanat henne att lämna debatten och åka hem eftersom hon inte haft några politiska ambitioner. Denna fars har givetvis varit förödande för moderaterna, men också drabbat alliansen som helhet. KD har som moderaterna tagit mycket styrk, medan centern och liberalerna börjat närma sig tanken på ett eventuellt samarbete med socialdemokraterna.

I och med decemberöverenskommelsen blev oppositionens största parti och den nyvalda partiledaren en nickedocka i politiken. Lägg dessutom till valförlusten 2014 där Fredrik Reinfeld som en ”sann sosse” hade fört en politik som fått den konservativa delen inom partiet att rotera. Arbetslinjen, kollektivavtal och starka fack stod på den politiska agendan. Under två mandatperioder slog det ”Nya Arbetarpartiet” socialdemokraterna på fingrarna med deras egen politik. Så länge partiet hade framgångar i valet kunde moderater acceptera politiken men efter valförlusten exploderade missnöjet.

Nu befinner sig moderaterna i en exceptionell kris. En partiledare som vägrar avgå trots att hälften av distrikten kräver hennes avgång. Hon har vägrat i några dagar nu men situationen är givetvis ohållbar. Vi bevittnar en offentlig politisk avrättning och parti i total kris. Självklart har Anna Kinberg Batra ett ansvar för det uppkomna läget och jag har ofta funderat över hur alliansen kunde ställa upp på decemberöverenskommelsen. Hur tänkte de? Avsikten att avskärma SD har dessutom fått motsatt effekt. Partiet har länge i opinionsundersökningarna etablerat sig som Sveriges andra största parti.

Sveriges politiska situation är bedrövlig. En oerhört svag regering, men en ännu svagare opposition. Allt fler röster talar om behovet av ett nytt parti. Ett parti som lägger sig i mitten med tunga etablerade och kompetenta personer som drivande. Jag vet att planerna finns och sonderingar görs. Många har helt enkelt fått nog av en röd-grön-blå politisk röra.

 

Lotta Gröning

Jag är journalist, filosofie doktor i historia och egen företagare. Jag har nästan alltid jobbat med att bevaka politik. Jag har varit politisk chefredaktör på Norrländska socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. Jag kan betecknas som mångsysslare. Jag är nyhetskrönikör på Expressen, jobbar med seminarier om forskning och framtid för Axess tv, är moderator och föreläsare. Jag har skrivit flera böcker. Särskilt intresserad är jag av småföretagande och näringsliv, demokrati och samhällets förvandling och utveckling. Jag har också specialiserat mig på skola och utbildningsfrågor. Jag funderar mycket på framtiden och är oerhört nyfiken på vad som händer sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *