Uppdrag Gransknings program om BB-ockupationen byggde på en kolonial tanke om att makt och resurser bara tillhör vissa utvalda. Att ställa beslutsfattare till svars blev därför ett ”propagandakrig” istället för en demokratisk rättighet.

På sätt och vis är nog uppdrag gransknings program om BB-ockupationen i Sollefteå det bästa som hänt för landsbygdsrörelsen och på sikt även för demokratin. För tydligare än så här kan inte maktstrukturer bli.
Problemet är blindheten, eller oförmågan, att se att det finns en maktdimension mellan stad och land, det urbana och perifera.

Eva Lundgren skrev för många år sedan en avhandling om våldets normaliseringsprocess. Där beskrevs ett skeende som slutar med att den som blir slagen tar på sig ansvaret och till och med anser att det är dennes eget fel. En hjärntvätt som gör att både förövare och offer är ense om att skulden ligger hos den som blivit utsatt för övergrepp. Så länge den samsynen består kan utpressningen fortgå.

Maktutövandet mellan centrum och periferi har också genomgått en normaliseringsprocess. I klartext ska vi tydligen sitta still och hålla käften. Om vi går samman, ifrågasätter makten och den åderlåtning som nu sker, är vi osolidariska och odemokratiska. Intressant nog säger man inte samma saker om exvis Metoo eller andra gräsrotsrörelser. De aktionerna beskrivs inte som ”propagandakrig” utan som kraftfulla manifestationer, nödvändiga för samhället. Vad är skillnaden?

Jo, att de granskande medierna och makten i det här fallet har samma världsbild. De företräder en kolonial tanke som innebär att ingen ska ifrågasätta att resurserna tillhör dem och ingen annan. Det är skrämmande och påminner om slaveri. 

Just därför är det förstås också oerhört provocerande att ”de mindre bemedlade” börjar gå samman, ifrågasätta och dessutom att detta synliggörs istället för osynliggörs. Etablissemanget håller på att tappa makten och tolkningsföreträdet om vad som är rimligt och riktigt, rätt och fel. När gräsrötter från landsbygden använder sociala medier och andra kanaler för att bli hörda och ställa förtroendevald till svars kallas det därför för hets och propaganda.

Jag ställer mig frågan vad är demokrati om inte rätten att ifrågasätta och säga ifrån? 
Det finns en tydlig maktordning som går ut på att även lokala politiker ska inordna sig och administrera den urbana normen. Det är därför kommunen just nu och i den här frågan ska acceptera, det av ”naturen givna” skeendet. I klartext ska även de hålla käft. Det verkar dessutom vara helt orimligt att väljare ställer de förtroendevalda till svars för att de inte håller sina vallöften. Jag häpnar!

Och värst av allt. Hur kommer det sig att medier anno 2018 åker till Ådalen för att med högburet huvud själva ”skjuta arbetare”.
Har vi inte lärt något alls av vår historia?
Inez Abrahamzon

 

Inez Abrahamzon
Processledare, journalist och moderator. Jag skriver krönikor, debatterar och vill gärna locka människor att tycka till och påverka. Gillar också att leda processer och projekt. Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor och för mig har det handlat mer om att agera än orera. Sån är jag fortfarande. Tidigt engagerade jag mig i bygderörelsen och för att fler skulle komma till tals än potentaterna började jag utveckla mer demokratiska metoder. Seminarier blev verkstäder och idéerna har använts i såväl landsbygdsriksdagar som små möten. Föreläser gärna eller leder processer, anpassade för sammanhang och önskat resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *