DSC_0092
Malin Björk & Jonas Sjöstedt

Det här är det fjärde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

[hr]
[wp_ad_camp_1]
[hr]

 Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Redan under Lars Werners tid som partiledare gjorde VPK sig av med det kommunistiska K:et och blev Vänsterpartiet. Över 20 år har gått sedan dess men när Vänsterpartiet agerar i Europaparlamentet så är K:et med i form av att sex partier som är med i partigruppen GUE/NGL (EU-skeptiska vänsterpartier). Det är något man på hemmaplan pratar tyst om, särskilt eftersom man med nya partiledaren Jonas Sjöstedt sluppit K-diskussioner på hemmaplan de senaste åren.

Går man runt i Europaparlamentets korridorer i Strasbourg eller Bryssel så är hammaren och skäran och K:et väl synligt hos flera av dessa sex partier. Jag väljer ett plocka ut ett parti och ett exempel på vad som kan bli problematiskt med sånt sällskap. Det är ett parti som har spelat en roll i vårens stora europeiska drama som pågår fortfarande i Ukraina. Partiet är det Grekiska Kommunistpartiet, ett parti med två mandat i parlamentet och som är ett gammaldags marxistiskt-leninistiskt parti. Engelska Searchlight (typ motsvarigheten till svenska EXPO) kallar partiet även för Ny-Stalinistikt.

Anledningen till att partiet nämns av Searchlight är att en av Vänsterpartiets gruppkamrater i Europaparlamentets bänkar, Charalampos Angourakis, tillsammans med medlemmar av det tyska vänsterpartiet (forna Östtyska kommunistpartiet) och ett gäng nynazister, högerextremister och fascister var valobservatör i den riggade folkomröstningen på Krim, och därigenom legitimerade Rysslands övertagande av området. (Fotnot: Angourakis avled dock oväntat i Athen i veckan mitt under kampanjen för att bli återvald till parlamentet. )

Vänsterpartiets tystnad kring gruppkamraters samarbeten med fascister och legitimering av brott mot internationell rätt är anmärkningsvärd. Annars brukar partiet var snabb att fördöma extremhögerns agerande och se sig mot den främsta motkraften. Här spelar man på samma planhalva.

Jag har förgäves sökt men inte hittat något avståndstagande gentemot valobservatörerna från Vänsterpartiet eller från GUE/NGL. Jag hittar inte heller att Vänsterpartiet ska ha fördömt folkomröstningen på Krim (någon läsare kan säkert hitta eventuella länkar bättre än jag, jag postar gärna länkar som motbevisar det jag just skrivit).

Sammantaget blir slutsatsen att det tycks som om det är ok för Vänsterpartiet att samarbeta med partier och individer som i Europaparlamentet gör gemensam med sak med nazister och fascister, i alla fall när det gäller att legitimera den allt mer diktatoriske ryske presidenten Putins annekteringar. Här tycks maximen min fiendes (USA & EU) fiende (högerextremister) vara min vän vara vägledande och kålsuparteorin är den härskande.

Resultatet för invånarna på Krim har inte låtit vänta på sig – flera av de grupper som Vänsterpartiet normalt sett brukar värna tillhör förlorarna enligt en FN-rapport, särskilt problematiskt är det för etniska, sexuella och religiösa minoriteter, samt för aids-patienter och de som inte ansökt om ryskt medborgarskap liksom journalister.

Vänsterpartiets andra paradox är balansen mellan att vara EU-kritiskt parti och samtidigt ta chansen att driva sakpolitiken man brinner för – men i en överstatlig riktning (för att det är rätt politik).

Vänsterpartiet vill till exempel utöka EU:s makt genom ett bindande socialt protokoll (som partiet menar gör att fackliga rättigheter inte underordnas EU:s ekonomiska friheter). Partiet är också för det första steget mot EU-skatter, den finansiella transaktionsskatten, även om partiet inte vill gå så långt som Miljöpartiet och tillåta EU själv förfoga över hur pengarna ska användas. 

Partiet har också (i alla fall har jag inte sett att Vänsterpartiet tagit avstånd från Tsipras “presidentkandidatur”) en egen kandidat genom GUE/NGL-kandidaten Alexis Tsipras till posten till EU-kommissionens ordförande. Det är federalistiska krafter som mobiliserat att parlamentsgrupperna ska plocka fram sina kandidat för att få till en presidentkampanj (ordförande är President på en rad andra språk) i vad man hoppas ska utveckla sig till i framtiden ett direktval till posten. Nu är valet indirekt och kandidaterna säger öppet att de förväntar sig att den största gruppens kandidat blir EU-kommissionens näste ordförande. Så här sade Tsipras i debatten att medlemsländernas Stats- och regeringschefer inte är bundna att ta kandidaten från den största gruppen.

– Det här kan inte ifrågasättas. Vi kan ju inte bli överraskade om folk vänder oss ryggen om vi inte respekterar deras röster. Det skulle vara katastrofalt, man skulle splittra Europa.

Läs mer om den senaste “presidentdebatten” här.

I den granskning av partiet  som EU-kritiker har gjort noteras särskilt att Vänsterpartiet duckat oväntat ofta mellan sakfråga och maktfråga genom att lägga ned sin röst.

Samtidigt, om partiet sätter maktfrågan först (den EU-kritiska linjen och att beslutet inte hör hemma på EU-nivå), räkna då med att man åker på stryk från andra hållet från de som driver sakfrågan. Vänsterpartister brukar vara stolta över sitt rättighetsarbete, men RFSL kritiserade nyligen Vänsterpartiet för att vara oväntat svaga i sin Europapolitik. I RFSL:s poängbedömning hamnade Vänsterpartiet på ungefär samma nivå som Kristdemokraterna vilket måste ha varit en chock för många vänsterpartister.

Att vara sliten mellan de här två krafterna har tärt på Vänsterpartiet. I takt med att EU fördjupas och Vänsterpartiet ser möjligheterna att bedriva politik har det absoluta utträdeskravet mjukats upp till det här valet.

 Nu heter det att målet är långsiktigt. Det börjar likna Socialdemokraternas ställningstagande att Kungahuset ska avskaffas. Det ser bra ut i partiprogrammet, att ta bort det skulle reta de renläriga i partiet, men i praktisk politik är det sedan länge helt överspelat och partiet agerar inte för den långsiktiga målsättningens förverkligande. Där är inte Vänsterpartiet, än.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Patrik Oksanen

Journalist, IT-företagare och moderator. SVT:s regionala Brysselkorrespondent 2006-2007, tidigare reporter, redaktör, nyhetschef, projektledare inom SVT och TV4. Grundare till videonätverket Sportwire. Skriver om EU-frågor på EUbloggen http://eublogg.wordpress.com/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *