Det är dags att säga Ja!

Det här är ett debattinlägg från Urban Laurin.

En ny tid inte bara närmar sig, utan är redan här. Engagemang, att ta saken i egna händer. Att sluta bli omhändertagen. Det är framtiden.
I snart 15 år har vi talat om att vi är inne i en upplevelseekonomi och om upplevelseturism. Under senare år har många talat om transformationsekonomi och transformationsturism. Det innebär att individen inte bara vill uppleva något utan även utvecklas eller bli en bättre människa. I Matlandets kommunikationsplattform talar man om utvecklingen ”från upplevelse till transformation”.

Men utvecklingen har tagit ytterligare ett steg och nu menar forskare att vi är mitt inne i ”participation economy”, deltagandeekonomin. Det innebär att kunden, turisten, medborgaren inte bara vill utvecklas, utan också delta, vara med och påverka, känna att man bidrar med något positivt, inte minst för hållbarheten.

Dagens stora frågor som att hantera klimatfrågan, hot om brist på energi och mat, utmaningen med allt fler äldre, lokal ekonomisk utveckling etc., kräver ett massdeltagande för att kunna lösas. Lösningar av dessa stora globala problem kan inte komma som dekret ovanifrån, utan det krävs ett engagemang underifrån för att komma framåt. Och det är på den lokala platsen som arbetet börjar.

Intresset för att delta och engagera sig, att inte tas om hand utan att aktivera sig och driva utvecklingen själv och i samverkan med andra, har visat sig vara stort även under symposieserien Framtidsbygd som jag lett. Det sjuder av vilja att engagera sig. Och med de verktyg som inte minst Web 2.0. erbjuder, så är det lätt att samlas, utbyta tankar och påverka.

Men det är viktigt att fundera över hur man engagerar sig, hur man formulerar sig. Det finns många engagerade, många rörelser, som säger nej. Nej till vindkraft, kärnkraft, vargar, rasism, minskad offentlig service och mycket annat. Men nej-rörelsernas tid är förbi. Intresset minskar. Ny forskning visar att intresset är stort för att engagera sig för positiv utveckling. I dag vill man engagera sig i ja-rörelser.

Därför tror jag att inte minst landsbygdens alla nej-rörelser kommer att bli de stora förlorarna. De som istället inte protesterar utan tar fram egna alternativ, skapar egna lösningar, driver en ja-rörelse, är framtidens vinnare. Vi behöver ha fler som tar saken i egna händer och inte bara klagar och gnäller. Låt oss lägga nån-annan-nismen på soptippen och låt oss göra det själva.

Urban Laurin

, , , , , , , ,

2 Svar på Det är dags att säga Ja!

  1. sylvia samuelsson 13 januari 2013 klockan 12:04 #

    Mitt i denna mörka bild flyttar människor till den glesa landsbygden. Inflyttare har sitt arbete och sitt företag med sig i baggaget. På landsbygden, i de glesa byarna råder bostadsbrist. Människor som vill kan inte för husen ägs av utflyttade som ”älskar ihjäl” den plats där deras föräldrar föddes. För att landsbygden skall kunna återbefolkas krävs ett nybyggande av bostäder. Bostäder som har den service som krävs för distansarbete i en global värld.

    Reflexioner till de normer av rätt o fel som styr vårt tänkande vill jag ge två exempel: Du är inte lika mycket arbetslös i en större stad än vad du är på landsbygden. Att flytta till en större ort innebär att du har lyckats och att det kommer att gå bra i ditt liv. Att bo på på landsbygden kan du ifrågasättas oberoende hur mycket arbete du har att utföra. Normen är staden och den ses som det resurseffektiva. Ju närmare vi bor varandra ju mer kan vi samnyttja vatten o avloppsledningar etc. Den andra reflexionen är att landsbygdsorten kan inte ha service o ett högt kulturutbud. En liten ort kan inte ha direktsänd opera eller premiärer på aktuella filmer. Synen på att det inte kan finnas utveckling på landsbygden är ett akut hinder i debatten att återta landsbygdens attraktionskrft.

    Politiska landsbygdsprogram duggar inte tätt och oberoende vad som sägs så när det gäller faller politiken gärna till föga för storstadens normer. Ingen politiker vill väl sälla sig till de frågor som inte ger guldglans. Vår tradition av mainstreaming i vårt sätt att leva gör att i har svårt att faktiskt se till att problem lösas på olika sätt. Vi vill gärna skapa en modell som gäller lika över hela Sverige. Annars är det orättvist eller åtminstone otryggt i argumenteringen. Skolfrågan är här ett strålande exempel där det kanske öppnar sig en dörr där undervisning via nätet kan få en upphöjd status. Skolan behöver inte vara en byggnad och läraren behöver inte vara i samma rum.

    Ser fram emot en politisk tävlan om att lösa framtidsfrågorna -landsbygdsfrågorna.

  2. Iréne 12 januari 2013 klockan 7:09 #

    Bra tänkt, håller med dig, men…
    Jag bor själv på ‘landet’. De flesta runt om mig har flera jobb, är gamla, långväga pendlare, sommargäster – en ganska typisk bild av landsbygden idag. Tyvärr… och det innebär att de har svårt att lägga ner så mycket tid på engagemang. Det borde då finnas en typ av suppleantorgan som kan föra deras röst…

Kommentera