Plötsligt händer det. Nåja en överdrift är det allt, men lands- och glesbygdsfrågor har under senare delen av mars i alla fall fått några stunder i ljuset.
Jag tänker på att regeringen till sist presenterat en proposition om sammanhållen landsbygdspolitik. Tyvärr blev resultatet en tummetott. Samma sak hände för drygt tio år sedan. Även då hade alla riksdagspartier i största enighet tagit fram bra förslag som inte fick något större genomslag. Färgen på regeringarna verkar inte spela någon större roll.

När jag träffar grannen på tunet, inser jag att Storuman Forever kommer att bli en tittarsuccé. I alla fall i våra räjonger. Jag ser det på glöden i blicken och inser att ingen proposition i världen kommer att engagera henne mer än det här programmet. Och efter en titt på SVT-play förstår jag varför. Det är omöjligt att inte ryckas med och gilla personligheterna i programmet. För en gångs skull är glesbygdsbor inte heller påhittade stereotyper som de i Pistvakt, utan riktiga människor. Som dessutom tävlar. Storuman Forever skulle kunnat vara som vilken dokusåpa som helst – om inte fokus varit att ta ansvar för klimatet. Går det att vara klimatsmart utan att skrota dieselbilen och flytta dit kollektivtrafik och service finns? Kan ett liv i glesbygd försvaras ur klimatsynpunkt?

Även vi som bor i glesbygd behöver hantera klimatutmaningarna

Björn Ferrys och Heidi Anderssons engagemang berör. Den besvärande sanningen är att även i glesbygd behöver vi dra våra strån till stacken för att hantera klimatutmaningarna. Annars kommer någon annan att ta besluten över våra huvuden. Jag bävar, eftersom vi redan nu ser hur beslut tas utifrån en storstadsnorm, och att det med största sannolikhet skulle innebära ännu mer centralisering.
Min slutsats av både proposition och tv-program är att vi behöver agera. För att nå framgång måste vi dessutom göra oss omaket att höja våra röster och protestera – tillsammans. Särskilt svårt, men extra viktigt är det i valtider. För det är då det går att nå resultat. Historien visar att regionalpolitiken förbättrades när röster höjdes mot flyttlass och industrinedläggningar på 60- och 70-talet. Och utan protester och ockupation hade varken skattekontoret i Lycksele eller akutvården i Dorotea funnits kvar.

Vi borde börja med frågorna som nära nog alla är överens om. I alla fall i teorin. Som det självklara att glesbygdskommunerna, vars tillgångar genererar enorma pengar till skattkassan, ska ha kvar en del av resurserna. Med automatik och utan att det ska kallas för åtgärdspaket. Det som behövs är rättvis fördelning. Finns det, då kan Posten och andra leverantörer sköta paketutdelningarna.
Inez Abrahamzon

publicerat mars 2018

Inez Abrahamzon
Processledare, journalist och moderator. Jag skriver krönikor, debatterar och vill gärna locka människor att tycka till och påverka. Gillar också att leda processer och projekt. Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor och för mig har det handlat mer om att agera än orera. Sån är jag fortfarande. Tidigt engagerade jag mig i bygderörelsen och för att fler skulle komma till tals än potentaterna började jag utveckla mer demokratiska metoder. Seminarier blev verkstäder och idéerna har använts i såväl landsbygdsriksdagar som små möten. Föreläser gärna eller leder processer, anpassade för sammanhang och önskat resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *